Nu ska lagtinget debattera jordförvärvsreglerna. Hur vi ska göra för att leva upp till lagens målsättning att ”hålla åländsk jord i åländska händer” även i framtiden är definitivt en mycket viktig framtidsfråga för Åland. Kommer lagtinget att stå upp för självstyrelsen och lagens bokstav eller ska Åland säljas ut? Ska ansvaret för utvecklingen vila i den på Åland bosatta befolkningens händer eller ska vi frivilligt ge ifrån oss rättigheter?
Det största hotet mot vår exklusiva rätt att äga marken på Åland är om landskapsregeringen börjar med en alltför slapp hantering av jordförvärvstillstånd till företag. Eftersom aktier är en lös egendom så kan i princip vem som helst köpa ett aktiebolag och dess tillgångar genom att helt enkelt köpa bolagets aktier. Om det här bolaget har beviljats jordförvärvstillstånd och äger mark och fastigheter på Åland så är den här fasta egendomen mer eller mindre vind för våg. Åtminstone kan man klart säga att ålänningarnas rätt till just den mark som bolaget äger har minskat rejält om bolaget köps upp helt av ickeålänningar. Att icke ålänningar kan missbruka bolags jordförvärvstillstånd för att komma över mark som endast ålänningar med hembygdsrätt egentligen får äga hotar hela systemet.
Det här fenomenet är problematiskt ut två aspekter. Eftersom vi knappast kan begränsa handel med aktier så kan vi inte lösa det utan att reglera hur ett bolag får äga mark. Det andra problemet är att det ur åländsk synpunkt är mycket viktigt att åländska bolag har god tillgång till den mark som behövs för att driva och utveckla företaget. Utan framgångsrika företag dör Åland sakta bort.
Nyckeln till lösningen är de jordförvärvstillstånd som landskapsregeringen beviljar. Det finns i framtiden precis så mycket mark som är ”vind för våg i bolag” som landskapsregeringen beviljat jordförvärvstillstånd för. När landskapet ska bevilja jordförvärvstillstånd så måste de hitta en bra balans mellan risken för missbruk och önskemålet om god tillgång till mark för åländska företag.
Av förarbetena till lagen framgår att landskapsregeringen föreslog (FR 20/2001-2002) att näringsidkare skulle ha jordförvärvsrätt "för sin näringsutövning". Lagutskottet (bet.nr 15/2001-2002) föreslog att uttrycket skulle preciseras ytterligare till att avse näringsidkarens "egentliga" näringsutövning. Lagutskottet motiverade detta enligt följande: "Med detta vill utskottet understryka att jordförvärvsrätten skall avse sådana tomter som näringsidkaren behöver för sin produktion, administration, lagerhållning eller liknande som direkt ansluter sig till den verksamhet som framgår av näringsanmälan, bolagsavtal eller bolagsordning. Jordförvärvsrätt skall exempelvis inte anses föreligga för anskaffande av tomter för personalens rekreation eller liknande syften."
Jag tror personligen att man kan hitta en bra balans mellan risken för missbruk och goda möjligheter till jordförvärv för åländska företag genom att titta på förarbetena till nu gällande lag om jordförvärvsrätt. Landskapsrevisorerna uppmanade ifjol regeringen att fästa större vikt vid huruvida bolaget ska använda marken ”för sin egentliga näringsutövning” eller inte. Om ansökan om jordförvärv har en stark koppling till bolagets verksamhet så bör landskapet säga ja och om den här kopplingen inte finns eller är för svag så bör landskapet säga nej.
Anthonio Salminen (fs)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar