God Jul och Gott Nytt År
önskar Tony
onsdag 22 december 2010
Snart blir det mer lönsamt att arbeta och dyrare att konsumera
I går 21/12 kom den finska skattearbetsgruppens förslag till åtgärder för att öka Finlands sysselsättning och tillväxt. Kort sagt blir det lönsammare att arbeta och driva företag och dyrare att vara konsument. I stora drag tror jag att de föreslagna åtgärderna får exakt de effekter som Finland säger att dom är ute efter. Läs mer på den här länken till finansministeriets hemsida.
Mvh Tony
PS.
Tråkigt nog finns inte rapporten på svenska, ännu.
DS.
Mvh Tony
PS.
Tråkigt nog finns inte rapporten på svenska, ännu.
DS.
söndag 21 november 2010
Näringsrätten är ett viktigt språkskydd på Åland
I början av november arrangerade Ålands framtid en partiledardebatt om det svenska språket på Åland och om hur det kan bevaras inom ett allt mer finskspråkigt Finland. Landshövdingen Peter Lindbäck var moderator och debatten inleddes med att ÅSUB presenterade tre färska utredningar om det finska och svenska språkets ställning på Åland. Alla tre utredningar visar att det är främst inom arbetslivet, och särskilt inom det privata näringslivet som kravet på kunskap i finska ibland tränger undan svenskan på Åland.
Med tanke på att målsättningen med självstyrelsen är att det ska gå att bo, leva och verka på Åland på svenska är det ett problem att kravet på kunskap i finska ibland tränger undan svenskan på ålänningars arbetsplatser. Ännu värre skulle det bli om ålänningar i egenskap av kunder inte kan få service på svenska på Åland. Som jag uppfattade debatten var alla åländska partier överens om att lösningen på problemet är mer åländsk självstyrelse så att finska regler och lagar ersätts av åländska på svenska och att näringslivet, liksom åländska skolungdomar, ges bättre förutsättningar att rikta in sig mer mot det svenska Sverige och inte bara mot det alltmer finskspråkiga Finland.
Själv lyfte jag under debatten dessutom fram det fina språkskydd som är unikt för Ålands självstyrelse. Nämligen hembygdsrätten, jordförvärvsreglerna och näringsrätten. Utan dessa starka språkskydd skulle Åland förfinskas i rask takt dels med tanke på Ålands geografiska närhet till Finland och dels med tanke på Ålands statstillhörighet med det nu alltmer finskspråkiga Finland.
Det kan gärna nämnas i sammanhanget att administrationen av språkskydden troligen är de mest kostnadseffektiva inom offentlig sektor. De bygger på en kontroll av en minst femårig vistelse i åländsk språkmiljö vilket ger de flesta en god möjlighet att förvärva det svenska språket.
Det har alltså konstaterats att kravet på kunskap i finska är som starkast inom arbetslivet och särskilt inom det privata näringslivet samt att näringsrätten är dels en viktig behörighet i vår nuvarande självstyrelselag (SjL . 11§) och dels det främsta språkskyddet som Åland har när det gäller tryggandet av svenskan inom näringslivet. Mot den bakgrunden är det ologiskt och fullständigt obegripligt att vissa åländska politiker och partier arbetar för att avskaffa näringsrätten.
Den politiker som vill avskaffa näringsrätten är först skyldig att förklara för Ålands folk hur svenskans ställning skulle påverkas om man avskaffade det språkskydd som näringsrätten de facto är.
Näringsrätten är definitivt även i framtiden en viktig behörighet i självstyrelselagen och den fyller en nödvändig funktion för att trygga svenskan på Åland. Syftet med näringsrätten är som bekant att näringsutövningen på Åland ska handhas av oss som bor här och på svenska och den är därmed till uppenbar fördel när det gäller målsättningen att bevara Åland svenskt. För vi har väl alla den målsättningen kvar?
Anthonio Salminen (fs)
Med tanke på att målsättningen med självstyrelsen är att det ska gå att bo, leva och verka på Åland på svenska är det ett problem att kravet på kunskap i finska ibland tränger undan svenskan på ålänningars arbetsplatser. Ännu värre skulle det bli om ålänningar i egenskap av kunder inte kan få service på svenska på Åland. Som jag uppfattade debatten var alla åländska partier överens om att lösningen på problemet är mer åländsk självstyrelse så att finska regler och lagar ersätts av åländska på svenska och att näringslivet, liksom åländska skolungdomar, ges bättre förutsättningar att rikta in sig mer mot det svenska Sverige och inte bara mot det alltmer finskspråkiga Finland.
Själv lyfte jag under debatten dessutom fram det fina språkskydd som är unikt för Ålands självstyrelse. Nämligen hembygdsrätten, jordförvärvsreglerna och näringsrätten. Utan dessa starka språkskydd skulle Åland förfinskas i rask takt dels med tanke på Ålands geografiska närhet till Finland och dels med tanke på Ålands statstillhörighet med det nu alltmer finskspråkiga Finland.
Det kan gärna nämnas i sammanhanget att administrationen av språkskydden troligen är de mest kostnadseffektiva inom offentlig sektor. De bygger på en kontroll av en minst femårig vistelse i åländsk språkmiljö vilket ger de flesta en god möjlighet att förvärva det svenska språket.
Det har alltså konstaterats att kravet på kunskap i finska är som starkast inom arbetslivet och särskilt inom det privata näringslivet samt att näringsrätten är dels en viktig behörighet i vår nuvarande självstyrelselag (SjL . 11§) och dels det främsta språkskyddet som Åland har när det gäller tryggandet av svenskan inom näringslivet. Mot den bakgrunden är det ologiskt och fullständigt obegripligt att vissa åländska politiker och partier arbetar för att avskaffa näringsrätten.
Den politiker som vill avskaffa näringsrätten är först skyldig att förklara för Ålands folk hur svenskans ställning skulle påverkas om man avskaffade det språkskydd som näringsrätten de facto är.
Näringsrätten är definitivt även i framtiden en viktig behörighet i självstyrelselagen och den fyller en nödvändig funktion för att trygga svenskan på Åland. Syftet med näringsrätten är som bekant att näringsutövningen på Åland ska handhas av oss som bor här och på svenska och den är därmed till uppenbar fördel när det gäller målsättningen att bevara Åland svenskt. För vi har väl alla den målsättningen kvar?
Anthonio Salminen (fs)
torsdag 4 november 2010
I onsdags debatterade jag lite språkpolitik
I onsdags 3/11 debatterade jag lite språkpolitik. Det var Ålands framtid som inbjudit till en debatt om språkpolitik och jag tycker att det vara riktigt intressant. Nu när sossarna och libbarna närmat sig oss andra partier (c+fs+ob och åf) i till exempel skattefrågan så verkar vi åländska politiker vara "ovanligt eniga" i de här frågorna. Jag säger verkar för när det blir dags att gå från ord till handling kanska vissa finsksinnade politiker "hoppar av".
Radion skrev en del om saken på sin hemsida och intervjuade även Anders Eriksson (åf) och mig efteråt. Klicka här om du vill läsa och lyssna.
Radion skrev en del om saken på sin hemsida och intervjuade även Anders Eriksson (åf) och mig efteråt. Klicka här om du vill läsa och lyssna.
lördag 16 oktober 2010
Särrättigheterna är snarare morötter än hinder
Jag vill tacka Ove Mattsson för att han skrivit en replik (TÅ 16/10) till min insändare om fyra myter om Ålands självstyrelse. I repliken berättar Ove om sina personliga erfarenheter och åsikter om det som jag kallar ”myter”.
I min insändare skrev jag att det är en myt att det skulle vara ett stort hinder att åländska skolungdomar förlorar hembygdsrätten om dom studerar utanför Åland mer än fem år eftersom dom i praktiken återfår hembygdsrätten direkt när dom återflyttar. Här har Ove personliga erfarenheter som ytterligare belyser den praxis som råder. Ove har rätt i att det är ålänningar som är födda och uppväxta på Åland som kan återfå hembygdsrätten direkt. I annat fall så tar det tre år att återfå hembygdsrätten efter att man återflyttat till Åland. Enligt de beslut som finns publicerade på landskapsregeringens hemsida (17.1.2006) har Ove bara bott knappt ett halvår på Åland när han ansökte om hembygdsrätt och därför fick han avslag. Saken är dock lätt åtgärdad, bara genom att bo på Åland i ytterligare två och ett halvt år så ordnar det sig.
I detta sammanhang finns det skäl att fundera över varför vi har ett system med hembygdsrätt på Åland. Om man betänker att syftet med självstyrelsen och hembygdsrätten är ”garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor” så tycker jag att det är både rimligt och logiskt att personer som är födda och uppväxta på Åland behandlas på ett förmånligare sätt än personer utan denna typ av fast anknytning till Åland.
Jag vill också poängtera att det är viktigt att personer som inte bott här på länge ska förlora hembygdsrätten. Det behövs för att garantera att det är just vi som bor varaktigt på Åland som ska ha tillgång till de speciella rättigheter som vår fina självstyrelse erbjuder oss ålänningar. Det handlar i grunden om vem som ska ha ansvar och makt över åländska frågor.
Jag vidhåller alltså att det är en myt att det skulle vara ett stort problem att åländska skolungdomar förlorar hembygdsrätten om dom studerar utanför Åland mer än fem år. I praktiken är det nästan inget problem alls och signalen är att flytta hem så belönar vi dig direkt med självstyrelsens rättigheter igen.
Också när det gäller den andra myten som Ove berör i sin replik ”att det är omöjligt att flytta till Åland och bygga sig ett eget hus på egen mark” så finns det skäl att se på syftet med jordförvärvsreglerna. Syftet är som bekant ”att förverkliga den åländska befolkningens rätt till jordbesittningen på Åland” och därför är det rimligt att bara ålänningar med hembygdsrätt får köpa mark på Åland helt fritt. Jag tycker att det är bra att vi välkomnar och erbjuder inflyttade en fin möjlighet att köpa en egen tomt för fast bosättning (max 4.000 kvm) i bostadsplanerade områden för även här är det bara frågan om tid innan den inflyttade kan få del av alla rättigheter. Om man bara fortsätter att vara fast bosatt på Åland så löser sig allt som har med hembygdsrätten att göra helt automatiskt.
Ålands höga nettoinflyttning visar också att det är attraktivt att bo på Åland. Särrättigheterna är snarare morötter än hinder.
Anthonio Salminen (fs)
I min insändare skrev jag att det är en myt att det skulle vara ett stort hinder att åländska skolungdomar förlorar hembygdsrätten om dom studerar utanför Åland mer än fem år eftersom dom i praktiken återfår hembygdsrätten direkt när dom återflyttar. Här har Ove personliga erfarenheter som ytterligare belyser den praxis som råder. Ove har rätt i att det är ålänningar som är födda och uppväxta på Åland som kan återfå hembygdsrätten direkt. I annat fall så tar det tre år att återfå hembygdsrätten efter att man återflyttat till Åland. Enligt de beslut som finns publicerade på landskapsregeringens hemsida (17.1.2006) har Ove bara bott knappt ett halvår på Åland när han ansökte om hembygdsrätt och därför fick han avslag. Saken är dock lätt åtgärdad, bara genom att bo på Åland i ytterligare två och ett halvt år så ordnar det sig.
I detta sammanhang finns det skäl att fundera över varför vi har ett system med hembygdsrätt på Åland. Om man betänker att syftet med självstyrelsen och hembygdsrätten är ”garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor” så tycker jag att det är både rimligt och logiskt att personer som är födda och uppväxta på Åland behandlas på ett förmånligare sätt än personer utan denna typ av fast anknytning till Åland.
Jag vill också poängtera att det är viktigt att personer som inte bott här på länge ska förlora hembygdsrätten. Det behövs för att garantera att det är just vi som bor varaktigt på Åland som ska ha tillgång till de speciella rättigheter som vår fina självstyrelse erbjuder oss ålänningar. Det handlar i grunden om vem som ska ha ansvar och makt över åländska frågor.
Jag vidhåller alltså att det är en myt att det skulle vara ett stort problem att åländska skolungdomar förlorar hembygdsrätten om dom studerar utanför Åland mer än fem år. I praktiken är det nästan inget problem alls och signalen är att flytta hem så belönar vi dig direkt med självstyrelsens rättigheter igen.
Också när det gäller den andra myten som Ove berör i sin replik ”att det är omöjligt att flytta till Åland och bygga sig ett eget hus på egen mark” så finns det skäl att se på syftet med jordförvärvsreglerna. Syftet är som bekant ”att förverkliga den åländska befolkningens rätt till jordbesittningen på Åland” och därför är det rimligt att bara ålänningar med hembygdsrätt får köpa mark på Åland helt fritt. Jag tycker att det är bra att vi välkomnar och erbjuder inflyttade en fin möjlighet att köpa en egen tomt för fast bosättning (max 4.000 kvm) i bostadsplanerade områden för även här är det bara frågan om tid innan den inflyttade kan få del av alla rättigheter. Om man bara fortsätter att vara fast bosatt på Åland så löser sig allt som har med hembygdsrätten att göra helt automatiskt.
Ålands höga nettoinflyttning visar också att det är attraktivt att bo på Åland. Särrättigheterna är snarare morötter än hinder.
Anthonio Salminen (fs)
lördag 9 oktober 2010
Ett veckobrev om IT-politik
Jag har skrivit ett veckobrev om IT-politik. Det kan läsas genom att klicka på denna länk eller under fliken veckobrev på på fs hemsida. Nedan finns ett litet citat ur veckobrevet:
"För oss som bor på en ö i havet är IT extra viktigt och strategiskt nödvändigt. Det kan göra oss nästan oberoende av tid och plats, trots att vi bor på en ö. Oberoende av om du sitter i Kina, USA eller i Geta så är resten av världen bara några musklick eller millisekunder bort. Jag hoppas att Åland satsar hårt på IT."
Mvh Tony
"För oss som bor på en ö i havet är IT extra viktigt och strategiskt nödvändigt. Det kan göra oss nästan oberoende av tid och plats, trots att vi bor på en ö. Oberoende av om du sitter i Kina, USA eller i Geta så är resten av världen bara några musklick eller millisekunder bort. Jag hoppas att Åland satsar hårt på IT."
Mvh Tony
söndag 26 september 2010
Känner du till de fyra myterna om Ålands självstyrelse?
I den första självstyrelselagen från år 1920 och i Ålandsöverenskommelsen från år 1921 beslöts att Åland skulle bli självstyrt och att Finland skulle få suveräniteten över Åland. I propositionen till den första självstyrelselagen stod det att Ålands självstyrelse skulle vara utvecklad ”så långt det överhuvudtaget är möjligt för ett område som icke utgör en egen stat.” I Ålandsöverenskommelsen beslöts vidare att det bland annat skulle införas särskilda garantier för att ”bevara det svenska språket i skolorna, att bevara jordegendomen i öbornas händer och att inom rimliga gränser begränsa rösträtten för nyinflyttade” i den första självstyrelselagen.
I vår nuvarande självstyrelselag från år 1991 och i det fina systemet med hembygdsrätt förverkligas de grundläggande tankar som härrör ända från början av 1920-talet. Hembygdsrätten är som bekant idag en medborgerlig status som ger innehavaren rätt till tre grundläggande rättigheter, att rösta och vara valbar i lagtingsval, att förvärva mark och att bedriva näring på Åland.
Idag finns det många myter om självstyrelsen och hembygdsrätten. Jag ska här försöka belysa några av dessa.
Myt nummer 1. Det är omöjligt att flytta till Åland och bygga sig ett eget hus på egen mark.
- Faktum är att vem som helst (4§ LF 2003:70) kan få tillstånd att förvärva ett markområde som understiger 4 000 m2 och skall användas för fast boende.
Myt nummer 2. Det är ett stort hinder för återflyttning att åländska skolungdomar förlorar hembygdsrätten om dom studerar utanför Åland mer än fem år.
- Faktum är att en ålänning som en gång haft hembygdsrätt och återflyttar till Åland återfår sin hembygdsrätt direkt när den återflyttar (2§ LL 1993:2). Det tar alltså inte fem år att återfå hembygdsrätten utan det går på några veckor om man återflyttar. Detta är således inget egentligt problem utan snarare en sporre till att återflytta. Signalen är flytta hem så belönar vi dig direkt med självstyrelsens rättigheter igen. Välkommen hem!
Myt nummer 3. Hembygdsrätten är inget språkskydd.
- Faktum är att redan i självstyrelselagen § 7 står det att ett grundläggande villkor för att få hembygdsrätt är att sökande ”har tillfredsställande kunskaper i svenska”. Kan det bli tydligare än så här? För at få hembygdsrätt måste man kunna svenska. Hembygdsrätten är därmed definitivt ett språkskydd för svenskan på Åland.
Myt nummer 4. Man måste vara finsk medborgare för att få hembygdsrätt.
Det är förvisso sant men du kan faktiskt få två av de tre rättigheterna som ingår i hembygdsrätten enbart genom att bo på Åland i 5 år, oberoende av medborgarskap. Det står faktiskt eller i lagen och förordningen, se nedan.
- I reglerna för att får näringsrätt (3§ LL 1996:47) står det att en sökande som har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år har rätt att utöva rörelse eller yrke som näring i landskapet.
- I reglerna för att få jordförvärvstillstånd (4§ LF 2003:70) står det inte att man måste ha hembygdsrätt för att få förvärva och besitta fast egendom på Åland. Det räcker att sökanden är bosatt i landskapet sedan minst fem år tillbaka.
- Rösträtt och valbarhet till lagtingsvalet får man dock enbart om man har hembygdsrätt och är finskt medborgare. Men det är ju å andra sidan helt naturligt med tanke på att det i grunden är finsk statsmakt som lagtinget lagstiftar och besluter om. Inte får man heller rösta eller sitta i parlamentet i Frankrike eller Tyskland om man inte är fransk respektive tysk medborgare. Det här med "krav på finskt medborgarskap" är således ett "problem" som i praktiken är nästa helt löst redan men däremot kan man förstås anse att det ger fel signaler.
Så här nästan 90 år efter Ålandsöverenskommelsen tycker jag att man gott kan säga att självstyrelsen har visat sig fungera mycket väl. Vi pratar svenska i skolorna på Åland idag och det går i regel bra att bo, verka och leva på svenska på Åland. Jordegendomen är i allt väsentligt ännu i lokalbefolkningens händer och enbart vi som bor långsiktigt på Åland får rösta och vara kandidater i lagtingsvalet. Det som vi kanske inte lyckats fullt så bra med ännu är nivån på graden av självbestämmande. Det finns exempel många andra självstyrda områden i världen som idag har egen beskattning utan att vara en egen stat. Här har vi mer att göra.
Jag tycker att frisinnad samverkan fortsättningsvis ska vara en progressiv kraft när det gäller att bygga vidare på Ålands självstyrelse men vi ska inte låta oss ledas in på irrvägar genom uppenbart falska myter. Med god kännedom om historien och med siktet inställt på framtiden bygger vi tillsammans morgondagens självstyrelse.
Anthonio Salminen (fs)
I vår nuvarande självstyrelselag från år 1991 och i det fina systemet med hembygdsrätt förverkligas de grundläggande tankar som härrör ända från början av 1920-talet. Hembygdsrätten är som bekant idag en medborgerlig status som ger innehavaren rätt till tre grundläggande rättigheter, att rösta och vara valbar i lagtingsval, att förvärva mark och att bedriva näring på Åland.
Idag finns det många myter om självstyrelsen och hembygdsrätten. Jag ska här försöka belysa några av dessa.
Myt nummer 1. Det är omöjligt att flytta till Åland och bygga sig ett eget hus på egen mark.
- Faktum är att vem som helst (4§ LF 2003:70) kan få tillstånd att förvärva ett markområde som understiger 4 000 m2 och skall användas för fast boende.
Myt nummer 2. Det är ett stort hinder för återflyttning att åländska skolungdomar förlorar hembygdsrätten om dom studerar utanför Åland mer än fem år.
- Faktum är att en ålänning som en gång haft hembygdsrätt och återflyttar till Åland återfår sin hembygdsrätt direkt när den återflyttar (2§ LL 1993:2). Det tar alltså inte fem år att återfå hembygdsrätten utan det går på några veckor om man återflyttar. Detta är således inget egentligt problem utan snarare en sporre till att återflytta. Signalen är flytta hem så belönar vi dig direkt med självstyrelsens rättigheter igen. Välkommen hem!
Myt nummer 3. Hembygdsrätten är inget språkskydd.
- Faktum är att redan i självstyrelselagen § 7 står det att ett grundläggande villkor för att få hembygdsrätt är att sökande ”har tillfredsställande kunskaper i svenska”. Kan det bli tydligare än så här? För at få hembygdsrätt måste man kunna svenska. Hembygdsrätten är därmed definitivt ett språkskydd för svenskan på Åland.
Myt nummer 4. Man måste vara finsk medborgare för att få hembygdsrätt.
Det är förvisso sant men du kan faktiskt få två av de tre rättigheterna som ingår i hembygdsrätten enbart genom att bo på Åland i 5 år, oberoende av medborgarskap. Det står faktiskt eller i lagen och förordningen, se nedan.
- I reglerna för att får näringsrätt (3§ LL 1996:47) står det att en sökande som har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år har rätt att utöva rörelse eller yrke som näring i landskapet.
- I reglerna för att få jordförvärvstillstånd (4§ LF 2003:70) står det inte att man måste ha hembygdsrätt för att få förvärva och besitta fast egendom på Åland. Det räcker att sökanden är bosatt i landskapet sedan minst fem år tillbaka.
- Rösträtt och valbarhet till lagtingsvalet får man dock enbart om man har hembygdsrätt och är finskt medborgare. Men det är ju å andra sidan helt naturligt med tanke på att det i grunden är finsk statsmakt som lagtinget lagstiftar och besluter om. Inte får man heller rösta eller sitta i parlamentet i Frankrike eller Tyskland om man inte är fransk respektive tysk medborgare. Det här med "krav på finskt medborgarskap" är således ett "problem" som i praktiken är nästa helt löst redan men däremot kan man förstås anse att det ger fel signaler.
Så här nästan 90 år efter Ålandsöverenskommelsen tycker jag att man gott kan säga att självstyrelsen har visat sig fungera mycket väl. Vi pratar svenska i skolorna på Åland idag och det går i regel bra att bo, verka och leva på svenska på Åland. Jordegendomen är i allt väsentligt ännu i lokalbefolkningens händer och enbart vi som bor långsiktigt på Åland får rösta och vara kandidater i lagtingsvalet. Det som vi kanske inte lyckats fullt så bra med ännu är nivån på graden av självbestämmande. Det finns exempel många andra självstyrda områden i världen som idag har egen beskattning utan att vara en egen stat. Här har vi mer att göra.
Jag tycker att frisinnad samverkan fortsättningsvis ska vara en progressiv kraft när det gäller att bygga vidare på Ålands självstyrelse men vi ska inte låta oss ledas in på irrvägar genom uppenbart falska myter. Med god kännedom om historien och med siktet inställt på framtiden bygger vi tillsammans morgondagens självstyrelse.
Anthonio Salminen (fs)
tisdag 14 september 2010
På söndag är det val i Sverige
I fredags 10/9 var jag med ett gäng frisinnade vänner och hälsade på moderaterna i Stockholm. Vi träffade bland annat Ulla Hamilton (M) och Filippa Reinfeldt (M). Jag tycker att moderaterna har en mycket bra politik för Sverige och hoppas att det går bra för dom och alliansen i valet på söndag 19/9. I dagens nya Åland finns det en liten nyhetsartikel om vårt besök. Det var både lärorikt och kul.
Foto: Lillan Holmberg
Foto: Lillan Holmberg
lördag 4 september 2010
Bolag ska ha rätt till mark för sin egentliga näringsverksamhet, inget annat
Nu ska lagtinget debattera jordförvärvsreglerna. Hur vi ska göra för att leva upp till lagens målsättning att ”hålla åländsk jord i åländska händer” även i framtiden är definitivt en mycket viktig framtidsfråga för Åland. Kommer lagtinget att stå upp för självstyrelsen och lagens bokstav eller ska Åland säljas ut? Ska ansvaret för utvecklingen vila i den på Åland bosatta befolkningens händer eller ska vi frivilligt ge ifrån oss rättigheter?
Det största hotet mot vår exklusiva rätt att äga marken på Åland är om landskapsregeringen börjar med en alltför slapp hantering av jordförvärvstillstånd till företag. Eftersom aktier är en lös egendom så kan i princip vem som helst köpa ett aktiebolag och dess tillgångar genom att helt enkelt köpa bolagets aktier. Om det här bolaget har beviljats jordförvärvstillstånd och äger mark och fastigheter på Åland så är den här fasta egendomen mer eller mindre vind för våg. Åtminstone kan man klart säga att ålänningarnas rätt till just den mark som bolaget äger har minskat rejält om bolaget köps upp helt av ickeålänningar. Att icke ålänningar kan missbruka bolags jordförvärvstillstånd för att komma över mark som endast ålänningar med hembygdsrätt egentligen får äga hotar hela systemet.
Det här fenomenet är problematiskt ut två aspekter. Eftersom vi knappast kan begränsa handel med aktier så kan vi inte lösa det utan att reglera hur ett bolag får äga mark. Det andra problemet är att det ur åländsk synpunkt är mycket viktigt att åländska bolag har god tillgång till den mark som behövs för att driva och utveckla företaget. Utan framgångsrika företag dör Åland sakta bort.
Nyckeln till lösningen är de jordförvärvstillstånd som landskapsregeringen beviljar. Det finns i framtiden precis så mycket mark som är ”vind för våg i bolag” som landskapsregeringen beviljat jordförvärvstillstånd för. När landskapet ska bevilja jordförvärvstillstånd så måste de hitta en bra balans mellan risken för missbruk och önskemålet om god tillgång till mark för åländska företag.
Av förarbetena till lagen framgår att landskapsregeringen föreslog (FR 20/2001-2002) att näringsidkare skulle ha jordförvärvsrätt "för sin näringsutövning". Lagutskottet (bet.nr 15/2001-2002) föreslog att uttrycket skulle preciseras ytterligare till att avse näringsidkarens "egentliga" näringsutövning. Lagutskottet motiverade detta enligt följande: "Med detta vill utskottet understryka att jordförvärvsrätten skall avse sådana tomter som näringsidkaren behöver för sin produktion, administration, lagerhållning eller liknande som direkt ansluter sig till den verksamhet som framgår av näringsanmälan, bolagsavtal eller bolagsordning. Jordförvärvsrätt skall exempelvis inte anses föreligga för anskaffande av tomter för personalens rekreation eller liknande syften."
Jag tror personligen att man kan hitta en bra balans mellan risken för missbruk och goda möjligheter till jordförvärv för åländska företag genom att titta på förarbetena till nu gällande lag om jordförvärvsrätt. Landskapsrevisorerna uppmanade ifjol regeringen att fästa större vikt vid huruvida bolaget ska använda marken ”för sin egentliga näringsutövning” eller inte. Om ansökan om jordförvärv har en stark koppling till bolagets verksamhet så bör landskapet säga ja och om den här kopplingen inte finns eller är för svag så bör landskapet säga nej.
Anthonio Salminen (fs)
Det största hotet mot vår exklusiva rätt att äga marken på Åland är om landskapsregeringen börjar med en alltför slapp hantering av jordförvärvstillstånd till företag. Eftersom aktier är en lös egendom så kan i princip vem som helst köpa ett aktiebolag och dess tillgångar genom att helt enkelt köpa bolagets aktier. Om det här bolaget har beviljats jordförvärvstillstånd och äger mark och fastigheter på Åland så är den här fasta egendomen mer eller mindre vind för våg. Åtminstone kan man klart säga att ålänningarnas rätt till just den mark som bolaget äger har minskat rejält om bolaget köps upp helt av ickeålänningar. Att icke ålänningar kan missbruka bolags jordförvärvstillstånd för att komma över mark som endast ålänningar med hembygdsrätt egentligen får äga hotar hela systemet.
Det här fenomenet är problematiskt ut två aspekter. Eftersom vi knappast kan begränsa handel med aktier så kan vi inte lösa det utan att reglera hur ett bolag får äga mark. Det andra problemet är att det ur åländsk synpunkt är mycket viktigt att åländska bolag har god tillgång till den mark som behövs för att driva och utveckla företaget. Utan framgångsrika företag dör Åland sakta bort.
Nyckeln till lösningen är de jordförvärvstillstånd som landskapsregeringen beviljar. Det finns i framtiden precis så mycket mark som är ”vind för våg i bolag” som landskapsregeringen beviljat jordförvärvstillstånd för. När landskapet ska bevilja jordförvärvstillstånd så måste de hitta en bra balans mellan risken för missbruk och önskemålet om god tillgång till mark för åländska företag.
Av förarbetena till lagen framgår att landskapsregeringen föreslog (FR 20/2001-2002) att näringsidkare skulle ha jordförvärvsrätt "för sin näringsutövning". Lagutskottet (bet.nr 15/2001-2002) föreslog att uttrycket skulle preciseras ytterligare till att avse näringsidkarens "egentliga" näringsutövning. Lagutskottet motiverade detta enligt följande: "Med detta vill utskottet understryka att jordförvärvsrätten skall avse sådana tomter som näringsidkaren behöver för sin produktion, administration, lagerhållning eller liknande som direkt ansluter sig till den verksamhet som framgår av näringsanmälan, bolagsavtal eller bolagsordning. Jordförvärvsrätt skall exempelvis inte anses föreligga för anskaffande av tomter för personalens rekreation eller liknande syften."
Jag tror personligen att man kan hitta en bra balans mellan risken för missbruk och goda möjligheter till jordförvärv för åländska företag genom att titta på förarbetena till nu gällande lag om jordförvärvsrätt. Landskapsrevisorerna uppmanade ifjol regeringen att fästa större vikt vid huruvida bolaget ska använda marken ”för sin egentliga näringsutövning” eller inte. Om ansökan om jordförvärv har en stark koppling till bolagets verksamhet så bör landskapet säga ja och om den här kopplingen inte finns eller är för svag så bör landskapet säga nej.
Anthonio Salminen (fs)
torsdag 2 september 2010
Handelskammaren har många bra synpunkter men...
Jag tycker att det är intressant att läsa handelskammarens nya 21 punkters lista med åtgärder för att stärka Ålands ekonomi och välstånd. Det är lätt att hålla med om nästan alla punkter men när det gäller handelskammarens tankar på att avveckla näringsrätten och jordförvärvsreglerna så håller jag inte med. Att handelskammaren har mindre bra åtgärdsförslag på just dessa två punkter är dock förståeligt när man betänker att näringsrätten och jordförvärvsreglerna egentligen handlar om språkskydd och konstitutionella frågor för Åland snarare än ”vanlig näringspolitik”.
Men som sagt, att en intresseförening har bra och intressanta synpunkter i 19 av 21 möjliga frågor är positivt. Lycka till i ert arbete för ett rikare Åland men glöm inte bort att det är på ett litet, självstyrt och enspråkigt svenskt Åland som ni agerar och att vi tillhör ett land som är 200 gånger större än oss och som i praktiken är enspråkigt finskt.
Anthonio Salminen (fs)
PS.
Handelskammarens 21 punkters strategi finns att läsa som insändare på Nya Åland här: Ny strategi för ett mer konkurrenskraftigt Åland eller kan laddas ner som pdf från handelskammaren här.
DS.
Men som sagt, att en intresseförening har bra och intressanta synpunkter i 19 av 21 möjliga frågor är positivt. Lycka till i ert arbete för ett rikare Åland men glöm inte bort att det är på ett litet, självstyrt och enspråkigt svenskt Åland som ni agerar och att vi tillhör ett land som är 200 gånger större än oss och som i praktiken är enspråkigt finskt.
Anthonio Salminen (fs)
PS.
Handelskammarens 21 punkters strategi finns att läsa som insändare på Nya Åland här: Ny strategi för ett mer konkurrenskraftigt Åland eller kan laddas ner som pdf från handelskammaren här.
DS.
tisdag 24 augusti 2010
Ett bra ordstäv som förklarar skillnaden mellan lycka och framgång
Framgång är att få vad man vill ha. Lycka är att vilja ha det man får.
PS.
Ordstäv är ett gammalt ord som betyder ordspråk.
PS.
Ordstäv är ett gammalt ord som betyder ordspråk.
torsdag 17 juni 2010
Jag vill ha ett bättre hemvårdsstöd
På fullmäktige i tisdags 15/6 skrev jag på ett bra förslag som går ut på att höja hemvårdsstödet i Mariehamn från 388 till 450 euro. Jag tror att många mariehamnare stöder en liten höjning av hemvårdsstödet som varit oförändrat i nästan 10 år. En barnfamilj som inte utnyttjar en dyr kommunal dagisplats, som kostar skattebetalarna cirka 10.000 euro per år, borde i rättvisans namn premieras med mer än 388 euro per månad.
Så här skriver Ålandstidningarna om saken.
Så här skriver Ålandstidningarna om saken.
onsdag 12 maj 2010
Är Frisinnad samverkan vår tids arbetarparti?
För mig som frisinnad politiker på Åland är moderaterna och särskilt Fredrik Reinfeldt en stor förebild. Det som imponerar extra mycket på mig är budskapet att ”Moderaterna är vår tids arbetarparti”. När man följer den svenska politiken via TV så ser man tydligt att det finns en röd tråd i allt som Alliansregeringen gör och det är att det alltid ska löna sig bättre att arbeta än att försörjas genom olika former av bidrag. Den här jobbpolitiken blir extra tydligt när man jämför med den bidrags- och skattehöjarpolitik som socialdemokraterna i Sverige så ofta verkar plädera för.
Jag tycker att vi som är frisinnade borde gå ut och demonstrera på Torgatan i Mariehamn den första maj 2011. Då är det ett halvår till valet och då kan vi föra fram politiska frågor som visar att det är vi som är det riktiga arbetarpartiet på Åland (inte bidragspartiet sossarna). Om man är ett arbetarparti och verkligen vill göra det lönsammare att arbeta så finns det många frågor att hugga tag i direkt. Här nedan finns fyra konkreta exempel på frågor där vi tack vare självstyrelsen kan sätta igång arbete med att göra det lönsammare att arbeta direkt.
• Varför ska man bestraffa studerande som jobbar vid sidan om studierna? Om en studerande arbetar och förtjänar mer än 760 euro på en månad så tappar han/hon hela studiepenningen. Vid deltidsstudier är gränsen 1.100 euro. Vilka signaler ger det här till våra ungdomar? Kan vi verkligen säga att vi oroar oss för en arbetskraftsbrist och en stor försörjningsbörda i framtiden om vi behandlar arbetsivriga ungdomar på detta sätt? Kan vi säga att det lönar sig att arbeta för studerande? Se detaljer i § 21 i studiestödslagen.
• Varför ska studiepenningen för en 17-åring minska om mamma eller pappa börjar arbeta och förtjäna mer. Om mammas inkomst ökar med 500 euro så minskar barnets studiestöd med 24 euro. Om man vill fostra fram en arbetande generation så är det kontraproduktivt att straffa barnet för att föräldrarna börjar arbeta mer.
• Varför ska en ensamförsörjare betala 11,50 mer i dagisavgift för varje hundralapp som inkomsten ökar. Det är ju nästan en kommunalskatt till. Hur intressant är det att arbeta mer om en 100-lapp i ökad inkomst äts upp av 16,50 i ökad kommunalskatt, 11,50 i höjd dagisavgift, 20 euro i minskat bostadsbidrag, 10 euro i ökad statsskatt osv… Man kan knappast säga att det är lätt att arbeta sig ur fattigdom om staten/samhället tar över hälften av en liten tilläggsinkomst.
•Varför ska tilläggsdelen i hemvårdsstödet minska med 15 euro för varje 100 lapp som familjen ökar sin inkomst? Kommunen sparar ju in en dagisplats oberoende av vad familjen förtjänar eftersom grundkravet är att man inte får ha ” av kommunen ordnad eller bekostad barnomsorg”.
Om vi istället införde enhetliga avgifter och bidrag för alla så försvann marginaleffekterna samtidigt som byråkratin förenklades. Det vore en fin jobbpolitik att föra fram i valet.
Vänliga hälsningar Tony
Jag tycker att vi som är frisinnade borde gå ut och demonstrera på Torgatan i Mariehamn den första maj 2011. Då är det ett halvår till valet och då kan vi föra fram politiska frågor som visar att det är vi som är det riktiga arbetarpartiet på Åland (inte bidragspartiet sossarna). Om man är ett arbetarparti och verkligen vill göra det lönsammare att arbeta så finns det många frågor att hugga tag i direkt. Här nedan finns fyra konkreta exempel på frågor där vi tack vare självstyrelsen kan sätta igång arbete med att göra det lönsammare att arbeta direkt.
• Varför ska man bestraffa studerande som jobbar vid sidan om studierna? Om en studerande arbetar och förtjänar mer än 760 euro på en månad så tappar han/hon hela studiepenningen. Vid deltidsstudier är gränsen 1.100 euro. Vilka signaler ger det här till våra ungdomar? Kan vi verkligen säga att vi oroar oss för en arbetskraftsbrist och en stor försörjningsbörda i framtiden om vi behandlar arbetsivriga ungdomar på detta sätt? Kan vi säga att det lönar sig att arbeta för studerande? Se detaljer i § 21 i studiestödslagen.
• Varför ska studiepenningen för en 17-åring minska om mamma eller pappa börjar arbeta och förtjäna mer. Om mammas inkomst ökar med 500 euro så minskar barnets studiestöd med 24 euro. Om man vill fostra fram en arbetande generation så är det kontraproduktivt att straffa barnet för att föräldrarna börjar arbeta mer.
• Varför ska en ensamförsörjare betala 11,50 mer i dagisavgift för varje hundralapp som inkomsten ökar. Det är ju nästan en kommunalskatt till. Hur intressant är det att arbeta mer om en 100-lapp i ökad inkomst äts upp av 16,50 i ökad kommunalskatt, 11,50 i höjd dagisavgift, 20 euro i minskat bostadsbidrag, 10 euro i ökad statsskatt osv… Man kan knappast säga att det är lätt att arbeta sig ur fattigdom om staten/samhället tar över hälften av en liten tilläggsinkomst.
•Varför ska tilläggsdelen i hemvårdsstödet minska med 15 euro för varje 100 lapp som familjen ökar sin inkomst? Kommunen sparar ju in en dagisplats oberoende av vad familjen förtjänar eftersom grundkravet är att man inte får ha ” av kommunen ordnad eller bekostad barnomsorg”.
Om vi istället införde enhetliga avgifter och bidrag för alla så försvann marginaleffekterna samtidigt som byråkratin förenklades. Det vore en fin jobbpolitik att föra fram i valet.
Vänliga hälsningar Tony
lördag 8 maj 2010
Ålands bredband är bland de bästa i världen
Häromdagen snubblade jag över en gammal radiodebatt från den 12 december 2007. I den debatterade sossen Christian Bejar och jag bredbandsnät i Ålands radio. Bejar klagade och gnällde på våra IT-företag och menade att kommunpolitikerna kunde sköta bredbandsnätet bättre i kommunal regi. Jag tycker tvärtom att vi borde vara stolta över våra duktiga IT-företag och låta dom sköta bredbandet i privat regi på marknadsvillkor.
Vad har då hänt med bredbandet på senare år? Jo, Åland och Mariehamn ligger i toppen i världen. I april 2010 låg Åland trea i världen på nedladdningshastighet och fyra i världen på uppladdningshastighet. Se nedan:
Top Countries Ranked by Speed
Download Speed
1. Republic of Korea 22.41 Mb/s
2. Latvia 19.29 Mb/s
3. Aland Islands 18.82 Mb/s
Upload Speed
1. Lithuania 10.52 Mb/s
2. Japan 8.94 Mb/s
3. Latvia 8.10 Mb/s
4. Aland Islands 8.07 Mb/
Hela listan med drygt 180 länder finns att läsa här:
http://www.speedtest.net/global.php#0
Vad har då hänt med bredbandet på senare år? Jo, Åland och Mariehamn ligger i toppen i världen. I april 2010 låg Åland trea i världen på nedladdningshastighet och fyra i världen på uppladdningshastighet. Se nedan:
Top Countries Ranked by Speed
Download Speed
1. Republic of Korea 22.41 Mb/s
2. Latvia 19.29 Mb/s
3. Aland Islands 18.82 Mb/s
Upload Speed
1. Lithuania 10.52 Mb/s
2. Japan 8.94 Mb/s
3. Latvia 8.10 Mb/s
4. Aland Islands 8.07 Mb/
Hela listan med drygt 180 länder finns att läsa här:
http://www.speedtest.net/global.php#0
tisdag 4 maj 2010
Frisinnade på facebook
Nu på onsdag den 5 maj kl. 19-21 ordnar frisinnad samverkan en ”komma igång kurs” i användningen av det sociala nätverket Facebook. Vi håller till i en datasal på Ålands lyceum. Det ska bli kul att pröva på facebook.
fredag 23 april 2010
Vad tycker du om din kommun?
Jag tycker att Mariehamn är fantastiskt. Vi har Ålands bästa kommunala service och vanligtvis Ålands lägsta kommunalskatt. En förträfflig kombination. Om inte sossarna och liberalerna röstat igenom en onödig 0,5 % skattehöjning i stan till 16,5 % hösten 2008 så hade vi nu legat 0,25 % under Saltvik som har 16,25% (dom har lägst skatt i hela Finland just nu).
Hursomhelst. Nu på onsdag den 28 april kl. 19-21 ordnar fs ett kommun-seminarium på Ålands lyceum. Det är öppet för allmänheten och inleds med att frisinnade Lennart Isaksson presenterar lite fakta om Ålands kommuner och ett konkret förslag till samhällsreform som kallas ”Åland - ett samhälle”. Huvudtemat är hur kommunerna och den kommunala verksamheten på Åland kan utvecklas för att bli bättre, mer tillgänglig och mer effektiv. Några av frågeställningarna som berörs är:
- Är större kommuner effektivare än små?
- Om ja, varför är det en skillnad?
- Varför är små kommuner ibland, trots allt billigare än större?
- Hur ser framtidens kommuner ut på Åland?
- Hur har kommunsammanslagningar gått till på andra platser?
- Vad har lyckats bra och vad har misslyckats på andra ställen?
- Hur kan den kommunala servicen bli bättre, mer tillgänglig och effektivare?
- Kan något förbättras genom att ansvars- och rollfördelningen justeras mellan LR och kommunerna på något område?
Ordet leds av Johan Ehn som är ordförande i frisinnad samverkan rf.
I panelen medverkar:
• Daniel Dahlén från Ålands handelskammare
• Emma Dahlén från Mariehamns stad
• Niklas Eriksson från Föglö kommun
• Katarina Fellman från Ålands statistik- och utredningsbyrå
• Carolina Sandell från Jomala kommun
• Tom Simola från Kimitoöns kommun
VÄLKOMNA!
Hursomhelst. Nu på onsdag den 28 april kl. 19-21 ordnar fs ett kommun-seminarium på Ålands lyceum. Det är öppet för allmänheten och inleds med att frisinnade Lennart Isaksson presenterar lite fakta om Ålands kommuner och ett konkret förslag till samhällsreform som kallas ”Åland - ett samhälle”. Huvudtemat är hur kommunerna och den kommunala verksamheten på Åland kan utvecklas för att bli bättre, mer tillgänglig och mer effektiv. Några av frågeställningarna som berörs är:
- Är större kommuner effektivare än små?
- Om ja, varför är det en skillnad?
- Varför är små kommuner ibland, trots allt billigare än större?
- Hur ser framtidens kommuner ut på Åland?
- Hur har kommunsammanslagningar gått till på andra platser?
- Vad har lyckats bra och vad har misslyckats på andra ställen?
- Hur kan den kommunala servicen bli bättre, mer tillgänglig och effektivare?
- Kan något förbättras genom att ansvars- och rollfördelningen justeras mellan LR och kommunerna på något område?
Ordet leds av Johan Ehn som är ordförande i frisinnad samverkan rf.
I panelen medverkar:
• Daniel Dahlén från Ålands handelskammare
• Emma Dahlén från Mariehamns stad
• Niklas Eriksson från Föglö kommun
• Katarina Fellman från Ålands statistik- och utredningsbyrå
• Carolina Sandell från Jomala kommun
• Tom Simola från Kimitoöns kommun
VÄLKOMNA!
tisdag 6 april 2010
Idag var jag med i TV-programmet Rakt på
I dagens avsnitt om "Rakt på" intervjuades Camilla Gunell och jag av Nina Fellman om upprustningen av daghemmet Nyängen i Mariehamn. Här kan du se TV-inslaget på webben. Det var lite nervöst men mycket spännande att vara med i lokal-TV på Åland. Det ska bli kul att höra vad partivännerna i fs tycker om inslaget.
Hälsningar Tony
Hälsningar Tony
tisdag 30 mars 2010
Ett förslag om bostadskön i Mariehamn
I tisdags 30 mars lämnade jag in en motion (= ett förslag) till fullmäktige i Mariehamn gällande stadens bostadskö. Den kan läsas nedan.
Till Stadsfullmäktige i Mariehamn
Staden upprätthåller en bostadskö till landskapsbelånade hyreslägenheter i staden, ca 630 till antalet. De flesta finns i Fastighets Ab Marstad. En informationsbroschyr med uppgifter om bostäderna finns i stadens reception i stadshuset eller sänds på begäran till bostads-sökande. Viss information finns även på Internet. Anmälan till bostadskön sker på särskild blankett, som erhålles per post eller vid personligt besök. Anmälningsavgiften till bostads-kön är 10 € och betalas kontant. Öppettiderna för besökare är mån - fre 10.00- 12.00.
Bostadsförmedlingen finns i anslutning till receptionen i Stadshuset vån I.
På senare år har det byggts många nya bostäder i Mariehamn men bostadskön innehåller alltjämt cirka 200 sökande. Vissa sökande har erlagt 10 euro för att stå flera år i kön. Hur aktuellt det faktiska önskemålet om att hyra en bostad i Mariehamn är då varierar säkert betydligt. Huruvida bostadsköns längd avspeglar det faktiska behovet av bostäder i Mariehamn är därför osäkert.
Om man antar att det tillkommer cirka 100 nya sökande per år i kön så är stadens avgiftsintäkter blott 1.000 euro per år i dagsläget. Om man införde en ålig avgift på t ex 30 euro så skulle intäkterna teoretisk sett öka till cirka 6.000 euro per år. Då fanns det också bättre utrymme att förbättra informationen och servicen till dem som söker bostad i Mariehamn. Informationen på Internet är t ex ytterst knapphändig idag och bör förbättras. Även central information om t ex regler för prioritering av bostadssökande i stadens bostadskö saknas.
Med hänvisning till det ovan anförda hemställer undertecknade om:
• att stadsstyrelsen i syfte att öka tillförlitligheten i köinformationen, att tillse att köavgiften bättre motsvarar stadens faktiska kostnad och för att förbättra informationen och servicen till bostadssökande inför en årlig avgift om cirka 30 euro för att stå i stadens bostadskö.
Mariehamn den 30 mars 2010
___________________________
Anthonio Salminen
Till Stadsfullmäktige i Mariehamn
Staden upprätthåller en bostadskö till landskapsbelånade hyreslägenheter i staden, ca 630 till antalet. De flesta finns i Fastighets Ab Marstad. En informationsbroschyr med uppgifter om bostäderna finns i stadens reception i stadshuset eller sänds på begäran till bostads-sökande. Viss information finns även på Internet. Anmälan till bostadskön sker på särskild blankett, som erhålles per post eller vid personligt besök. Anmälningsavgiften till bostads-kön är 10 € och betalas kontant. Öppettiderna för besökare är mån - fre 10.00- 12.00.
Bostadsförmedlingen finns i anslutning till receptionen i Stadshuset vån I.
På senare år har det byggts många nya bostäder i Mariehamn men bostadskön innehåller alltjämt cirka 200 sökande. Vissa sökande har erlagt 10 euro för att stå flera år i kön. Hur aktuellt det faktiska önskemålet om att hyra en bostad i Mariehamn är då varierar säkert betydligt. Huruvida bostadsköns längd avspeglar det faktiska behovet av bostäder i Mariehamn är därför osäkert.
Om man antar att det tillkommer cirka 100 nya sökande per år i kön så är stadens avgiftsintäkter blott 1.000 euro per år i dagsläget. Om man införde en ålig avgift på t ex 30 euro så skulle intäkterna teoretisk sett öka till cirka 6.000 euro per år. Då fanns det också bättre utrymme att förbättra informationen och servicen till dem som söker bostad i Mariehamn. Informationen på Internet är t ex ytterst knapphändig idag och bör förbättras. Även central information om t ex regler för prioritering av bostadssökande i stadens bostadskö saknas.
Med hänvisning till det ovan anförda hemställer undertecknade om:
• att stadsstyrelsen i syfte att öka tillförlitligheten i köinformationen, att tillse att köavgiften bättre motsvarar stadens faktiska kostnad och för att förbättra informationen och servicen till bostadssökande inför en årlig avgift om cirka 30 euro för att stå i stadens bostadskö.
Mariehamn den 30 mars 2010
___________________________
Anthonio Salminen
torsdag 25 mars 2010
Reklam för ett Näringslivs-seminarium
Onsdagen den 31 mars kl. 19-21 arrangeras ett näringslivs-seminarium i hörsalen på Ålands lyceum. Huvudtemat är hur Åland kan skapa mer framgång och mer tillväxt i näringslivet. Kvällen inleds med att ÅSUB:s direktör Bjarne Lindström berättar om Ålands ekonomi och näringsliv (cirka 15 minuter). Därefter får panelen tillfälle att belysa hur Ålands ekonomi och näringsliv kan och bör utvecklas. Ordet leds av Johan Ehn som är ordförande i frisinnad samverkan rf. som står som arrangör.Seminariet har fyra temaområden och är i huvudsak framåtblickande:
• Ålands styrkor, svagheter och lokala framgångsfaktorer
• Vad händer i omvärlden, vem och vad ska vi konkurrera med i framtiden?
• Vad kan politikerna göra bättre ute i kommunerna och i LR/lagtinget
• Vad kan ålänningarna göra för att öka välståndet på Åland?
I panelen medverkar:
- Björn Blomqvist, VD på Rederi Ab Eckerö
- Viveka Eriksson, Lantråd i Ålands landskapsregering
- Ester Miiros, Affärsutvecklare på Ålands Teknologicentrum
- Dan Mikkola, VD på Godby Shipping Ab
- Jan-Erik Rask, Kontorsdirektör på Nordea
- Peter Wiklöf, VD på Ålandsbanken Abp
Seminariet är öppet för allmänheten och har fritt inträde.
Välkomna!
onsdag 17 mars 2010
Det är rimligt med en minimiavgift på dagis
Jag tycker att det är positivt att flera i lagtinget talat för att ge åländska kommuner en möjlighet att uppbära en liten skälig minimiavgift i den nya lagen om barnomsorg. Som jag nämnde i ett par insändare för några veckor sedan så finns det flera sakliga argument som talar för att man borde tillåta en liten skälig minimiavgift. Åtminstone för att täcka den mat som serveras åt alla barn inom barnomsorgen.
Det finns tyvärr också ett par missförstånd som ibland används för att motarbeta ett införande av en minimiavgift på Åland och dom tänkte jag bemöta här. Det första missförståndet är att en minimiavgift skulle stå i strid med ett gammalt utlåtande från Finlands grundlagsutskott som säger att ”klientavgifterna får inte vara så höga att servicen blir helt ouppnåelig för dem som behöver den”. Så är inte fallet på Åland eftersom paragraf 6 i den åländska lagen om utkomststöd redan anger att tilläggsdelen i utkomststödet skall beräknas så att den täcker utgifter för barnomsorg för mindre bemedlade hushåll.
Det andra missförståndet som florerar säger att det inte ens vore någon vits med en minimiavgift på dagis eftersom det bara blir en rundgång med kommunala pengar. Om kommunerna tar minimiavgift med den ena handen så tvingas dom ge utkomststöd för barnomsorgsutgiften med den andra handen, hävdar vissa. Även detta är ett missförstånd. Eftersom de åländska lagstadgade bidragsnivåerna för barnbidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag och hemvårdsstöd i regel överstiger normgränserna för utkomststöd så uppstår inte denna situation. Som framgår av tabellen här intill så överstiger summan av dessa fyra lagstadgade bidrag generellt sett normen för utkomststöd.
Min slutsats är att Ålands kommuner absolut borde ges rätten att ta ut en minimiavgift inom barnomsorgen.
Anthonio Salminen (fs) 
Det finns tyvärr också ett par missförstånd som ibland används för att motarbeta ett införande av en minimiavgift på Åland och dom tänkte jag bemöta här. Det första missförståndet är att en minimiavgift skulle stå i strid med ett gammalt utlåtande från Finlands grundlagsutskott som säger att ”klientavgifterna får inte vara så höga att servicen blir helt ouppnåelig för dem som behöver den”. Så är inte fallet på Åland eftersom paragraf 6 i den åländska lagen om utkomststöd redan anger att tilläggsdelen i utkomststödet skall beräknas så att den täcker utgifter för barnomsorg för mindre bemedlade hushåll.
Det andra missförståndet som florerar säger att det inte ens vore någon vits med en minimiavgift på dagis eftersom det bara blir en rundgång med kommunala pengar. Om kommunerna tar minimiavgift med den ena handen så tvingas dom ge utkomststöd för barnomsorgsutgiften med den andra handen, hävdar vissa. Även detta är ett missförstånd. Eftersom de åländska lagstadgade bidragsnivåerna för barnbidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag och hemvårdsstöd i regel överstiger normgränserna för utkomststöd så uppstår inte denna situation. Som framgår av tabellen här intill så överstiger summan av dessa fyra lagstadgade bidrag generellt sett normen för utkomststöd.
Min slutsats är att Ålands kommuner absolut borde ges rätten att ta ut en minimiavgift inom barnomsorgen.
Anthonio Salminen (fs)
söndag 7 mars 2010
Välkommet till Åland Fredrik Reinfeldt
Nu på onsdag den 10 mars kommer Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt till Åland. Han är partiledare för de ”nya moderaterna” och förmodligen en av de viktigaste arkitekterna bakom det lyckade samarbetet mellan moderaterna, centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna. Detta samarbete kallas Alliansen och sitter i Sveriges regering sedan hösten 2006.
För mig som frisinnad politiker på Åland är moderaterna och särskilt Fredrik Reinfeldt en stor förebild. Det som imponerar extra mycket på mig är budskapet att ”Moderaterna är vår tids arbetarparti”. När man följer den svenska politiken via TV så ser man tydligt att det finns en röd tråd i allt som Alliansregeringen gör och det är att det alltid ska löna sig bättre att arbeta än att försörjas genom olika former av bidrag. Den här jobbpolitiken blir extra tydligt när man jämför med den bidrags- och skattehöjarpolitik som socialdemokraterna i Sverige så ofta verkar plädera för.
När man läser på moderaternas hemsida så hittar man mycket klok politik. Där står bland annat att ”Vår jobbpolitik vilar på tre ben; det ska löna sig bättre att arbeta, fler ska våga anställa och fler företag ska vilja starta, stanna och växa i Sverige.” Det här tycker jag att kunde vara ett fint måtto även för vår landskapsregering på Åland. Välkommet till Åland Fredrik Reinfeldt.
Anthonio Salminen (fs)
För mig som frisinnad politiker på Åland är moderaterna och särskilt Fredrik Reinfeldt en stor förebild. Det som imponerar extra mycket på mig är budskapet att ”Moderaterna är vår tids arbetarparti”. När man följer den svenska politiken via TV så ser man tydligt att det finns en röd tråd i allt som Alliansregeringen gör och det är att det alltid ska löna sig bättre att arbeta än att försörjas genom olika former av bidrag. Den här jobbpolitiken blir extra tydligt när man jämför med den bidrags- och skattehöjarpolitik som socialdemokraterna i Sverige så ofta verkar plädera för.
När man läser på moderaternas hemsida så hittar man mycket klok politik. Där står bland annat att ”Vår jobbpolitik vilar på tre ben; det ska löna sig bättre att arbeta, fler ska våga anställa och fler företag ska vilja starta, stanna och växa i Sverige.” Det här tycker jag att kunde vara ett fint måtto även för vår landskapsregering på Åland. Välkommet till Åland Fredrik Reinfeldt.
Anthonio Salminen (fs)
tisdag 2 mars 2010
Slutreplik till Lagerberg
Jag känner att det nu är dags att avsluta debatten med Henrik Lagerberg och tackar för att han hjälpt till att debattera några principiellt viktiga frågor i Ålands nya barnomsorgslag. Vidare tror jag att läsarna nu, på basen av våra insändare, ganska lätt kan avgöra vem av oss två som förespråkar en arbetslinje.
Anthonio Salminen (fs).
Anthonio Salminen (fs).
måndag 1 mars 2010
Arbetslinjen står mot bidragslinjen
I måndagens tidning ställer socialdemokraten Henrik Lagerberg ett antal frågor till mig om mina synpunkter på landskapsregeringens förslag till ny barnomsorgslag för Åland. Det första som jag kan konstatera är att om alla hade den tråkiga synen på vår självstyrelse som Lagerberg har - att allt alltid ska vara som i Finland. Ja, då är det över huvudtaget ingen vits med Ålands självstyrelse. Min syn är däremot att vår självstyrelse är bra och att den ska användas till att förbättra levnadsförutsättningarna för oss ålänningar.
Med att förbättra menar jag till exempel att ålänningarna ska få goda förutsättningar att bli ännu lite rikare. Det blir ålänningarna inte genom att åländska politiker höjer bidragen, som Lagerberg verkar tro, utan genom att vi arbetar och förtjänar mer pengar. De samhällsystem som vi bygger upp via egna lagar på Åland ska helst vara lite smartare och lite mer sporrade till arbetet än i Finland. Detta är ett viktigt politiskt vägval som kommer att påverka både vår ekonomi och vår välfärd på lång sikt. Jag kallar detta för arbetslinjen och den tror jag på. Det som Lagerberg förespråkar är tyvärr motsatsen, den kallar jag för bidragslinjen eller gratislinjen.
När det gäller sakfrågan om dagisavgifterna så anser jag att alla pengar ska vara lika mycket värda. Oberoende av om en familj fått in ett par tusen i bidrag på bankkontot eller fått ett par tusen i lön på kontot så har familjen de facto två tusen på banken och har lika god möjlighet att betala 50 euro i dagisavgift.
När det gäller minimiavgiften på dagis så har vi faktiskt både lång och god erfarenhet av detta på Åland. I Mariehamn var det till exempel ett 50-tal familjer som betalade en liten skälig minimiavgift i början av 2000-talet när jag satt i socialnämnden. Om jag minns rätt så var det hela 15 av 16 kommuner på Åland som tog ut en liten skälig minimiavgift då. Vad jag minns så tycke dom flesta inblandade att det var vettigt då. Många sade till exempel att det var bra att alla betalade något för om det var helt gratis så kanske någon glömde bort att säga upp sin barnomsorgsplats när den inte längre behövdes. Många resonerade också att det var skäligt att alla betalade lite på dagis. Åtminstone för maten som ju annars kostar omkring en hundralapp om man har barnet hemma och själv står för maten. På dagis serveras morgonmål, lunch och eftermiddagsmål till alla barn. Risken för att en familj bokar upp en heltidsplats på dagis, fastän den egentligen skulle klara sig bra med en halvtidsplats, minskar också med en minimiavgift.
Anthonio Salminen (fs).
Med att förbättra menar jag till exempel att ålänningarna ska få goda förutsättningar att bli ännu lite rikare. Det blir ålänningarna inte genom att åländska politiker höjer bidragen, som Lagerberg verkar tro, utan genom att vi arbetar och förtjänar mer pengar. De samhällsystem som vi bygger upp via egna lagar på Åland ska helst vara lite smartare och lite mer sporrade till arbetet än i Finland. Detta är ett viktigt politiskt vägval som kommer att påverka både vår ekonomi och vår välfärd på lång sikt. Jag kallar detta för arbetslinjen och den tror jag på. Det som Lagerberg förespråkar är tyvärr motsatsen, den kallar jag för bidragslinjen eller gratislinjen.
När det gäller sakfrågan om dagisavgifterna så anser jag att alla pengar ska vara lika mycket värda. Oberoende av om en familj fått in ett par tusen i bidrag på bankkontot eller fått ett par tusen i lön på kontot så har familjen de facto två tusen på banken och har lika god möjlighet att betala 50 euro i dagisavgift.
När det gäller minimiavgiften på dagis så har vi faktiskt både lång och god erfarenhet av detta på Åland. I Mariehamn var det till exempel ett 50-tal familjer som betalade en liten skälig minimiavgift i början av 2000-talet när jag satt i socialnämnden. Om jag minns rätt så var det hela 15 av 16 kommuner på Åland som tog ut en liten skälig minimiavgift då. Vad jag minns så tycke dom flesta inblandade att det var vettigt då. Många sade till exempel att det var bra att alla betalade något för om det var helt gratis så kanske någon glömde bort att säga upp sin barnomsorgsplats när den inte längre behövdes. Många resonerade också att det var skäligt att alla betalade lite på dagis. Åtminstone för maten som ju annars kostar omkring en hundralapp om man har barnet hemma och själv står för maten. På dagis serveras morgonmål, lunch och eftermiddagsmål till alla barn. Risken för att en familj bokar upp en heltidsplats på dagis, fastän den egentligen skulle klara sig bra med en halvtidsplats, minskar också med en minimiavgift.
Anthonio Salminen (fs).
torsdag 25 februari 2010
Systemen bör uppmuntra till egen försörjning
Den tabell Lagerberg hänvisar till (sida 42) redovisar familjer som primärt är fattiga för att de inte arbetar, de saknar löneinkomster. Därför har ju socialskyddssystemen byggts upp så att åtminstone utsatta familjer och särskild de som har barn ska kunna leva skäligt. Men när bidragen är fördelade har även dessa familjer pengar ibland t.o.m. mer än de som arbetar. För att behandla människor lika och uppmuntra till egen försörjning bör systemen vara neutrala i förhållande till vilken typ av pengar en familj har. I annat fall kan det leda till att det lönar sig bättre att inte arbeta. I längden har inget samhälle råd med det.
På sida 77 i den ÅSUB-rapport (2007:5) som Lagerberg hänvisar till finns även följande citat som härrör från djupintervjuer med socialarbetare på Åland. ”Socialskyddssystemet i sin nuvarande form motiverar inte klienten att ta tillfälliga jobb och vikariat som skulle kunna fungera som en sluss in i arbetslivet, säger en av våra informanter. En del klienter finner att det är mer fördelaktigt att gå hemma sysslolös än att försöka arbeta som inhoppare eller ta ett deltidsarbete.” Den här problematiken borde vi politiker också våga ta tag i.
Anthonio Salminen (fs)
På sida 77 i den ÅSUB-rapport (2007:5) som Lagerberg hänvisar till finns även följande citat som härrör från djupintervjuer med socialarbetare på Åland. ”Socialskyddssystemet i sin nuvarande form motiverar inte klienten att ta tillfälliga jobb och vikariat som skulle kunna fungera som en sluss in i arbetslivet, säger en av våra informanter. En del klienter finner att det är mer fördelaktigt att gå hemma sysslolös än att försöka arbeta som inhoppare eller ta ett deltidsarbete.” Den här problematiken borde vi politiker också våga ta tag i.
Anthonio Salminen (fs)
onsdag 24 februari 2010
Så här räknas bidragen ut
En läsare med fyra barn har bett mig förklara bakgrunden till de belopp över bidrag som jag publicerade i en insändare i tisdags 23/2. Alla de belopp som jag redovisade i tabellen är lagstadgade och gäller för en ensamförsörjare så i fallet med fyra barn så är det raden för familjestorleken 5 som gäller i tabellen. Då är summan av de fyra bidragen totalt 2.911 euro och består av 558 euro i underhållsbidrag, 852 euro i barnbidrag, 840 euro i bostadsbidrag och 660,47 euro i hemvårdsstöd. Se tabellen här intill.
När det gäller underhållsbidraget så är det lagstadgat och beloppet är minst 139,54 euro per månad och barn. Men fyra barn bli summan 4 x 139,54 eller totalt 558,16 euro per månad. Vanligtvis betalar en underhållsskyldig (oftast pappan) underhållsbidrag till den förälder (oftast mamman) som har vårdnaden om de gemensamma barnen efter en separation. Om pappan inte betalar underhållsbidrag så betalar FPA ut ett motsvarande belopp som då kallas underhållsstöd.
Barnbidraget är lagstadgat och beloppen är 110 euro för det första barnet, 143 för andra barnet, 185 för tredje barnet och 214 för det fjärde barnet. Tillsammans blir det 652 euro. Till ensamförsörjare betalas ett tillägg på barnbidraget om 50 euro per barn vilket blir 200 euro extra för fyra barn. Slutsumman blir då 852 euro per månad i barnbidrag.
Bostadsbidraget är också lagstadgat och beloppet 840 euro är uträknat med hjälp av FPA:s bostadsbidragskalkylator. I detta fall är bostadsbidraget 80 % av hyran för en lägenhet på 105 kvadratmeter i Mariehamn, byggd år 2000, med en hyra på 10 euro/kvm och där familjens inkomster består enbart av hemvårdsstöd (inga löneinkomster).
Även hemvårdstödet är lagstadgat. Det består av en grunddel på 388,51 euro och en tilläggsdel om 271,96 euro. Totalt bli det 660,47 euro.
Summa summarum blir det alltså 558,16 + 852 + 840 + 660,47 eller totalt 2.910,63 euro per månad i bidrag. I tabellen har jag avrundat det till 2.911 euro. I sammanhanget kan man även upplysa om att alla ovanstående bidrag är skattefria utom hemvårdsstödet. Om familjen inte arbetar alls och inte har andra beskattningsbara inkomster än hemvårdsstödet så blir skatten dock endast cirka 20 euro per månad. Det vill säga av de 2.911 som familjen får i bidrag så är hela 2.891 ren nettoinkomst.
Avsikten med min förra insändare var bland annat att påvisa hur orimligt det skulle bli om man sätter gränsen för gratis barnomsorg till 1.800 euro brutto för en fempersoners familj och samtidigt förbjuder kommunerna att beakta bidragsinkomster, som enligt ovan kan vara 2.911 euro eller hela 1.111 euro över gränsen utan att räknas alls. Alla pengar som man kan köpa mjölk och bröd för i butikerna borde räknas som riktiga pengar om man är seriös och faktiskt vill bedöma den verkliga betalningsförmågan. Om du jobbar och tjänar 2.911 euro så räknas de, men inte om du får samma summa i bidrag. Är det rimligt att det ska löna sig att inte arbeta?
Anthonio Salminen (fs)
måndag 22 februari 2010
Vart tog arbetslinjen vägen i nya barnomsorgslagen?
Barnomsorg är generellt sett samhällsekonomiskt lönsamt. Den ger småbarnsföräldrar möjlighet att arbeta samtidigt som barn får en god omvårdnad. Lite förenklat kan man räkna så här. En dagisplats kostar 10.000 euro men ger i snitt en förälder möjlighet att arbeta ihop en lön på omkring 30.000 och då blir samhällsvinsten 20.000 euro. Ekonomin växer och välfärden ökar när politiken håller sig till arbetslinjen.
Just nu pågår arbetet med att införa en ny lag om barnomsorg på Åland. Jag tycker att den nya lagen i huvudsak är bra och uppskattar att ministern betonar arbetslinjen och kommunernas rätt att bestämma om detaljerna. Lagen förbättrar på flera sätt barnfamiljernas möjlighet att kombinera arbete och familjeliv. Men när det gäller frågan om avgifterna så tyvärr har både arbetslinjen och kommunernas rätt att sköta detaljerna delvis glömts bort.
Det är naturligtvis rimligt att det finns ett tak för hur stor en barnomsorgsavgift maximalt får vara, i lagen är maxavgiften satt till 230 euro per plats och månad. Det är också rimligt att det finns en chans för hushåll med små månadsinkomster att betala en lägre avgift. Däremot är det inte rimligt att kommunerna genom lagen tvingas ge helt gratis barnomsorg till familjer som inte arbetar och har stora bidragsinkomster. Enligt lagen så får kommunerna inte beakta 13 olika bidrag när dom bedömer betalningsförmågan. Hur ska en kommun få grepp om en familjs faktiska betalningsförmåga om inkomsterna i huvudsak består av just bidragsinkomster som inte får beaktas? Och om redan bidragsinkomsterna överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen för total avgiftsfrihet hur logiskt är det då att bevilja total avgiftsfrihet? I detta sammanhang bör man också komma ihåg att § 6 i den åländska förordningen om utkomststöd redan är utformad så att den täcker fattiga familjers utgifter för barnomsorg.
Om summan av löne- och bidragsinkomsten väsentligt överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen så borde familjen inte helt slippa undan dagisavgiften utan istället få betala åtminstone en liten skälig minimiavgift. En minimiavgift på 50 euro tycker jag att vore skäligt. Att ha ett barn hemma kostar också, åtminstone några euro om dagen eller cirka 100 euro per månad, i rena matkostnader. På dagis serveras alltid morgonmål, lunch och eftermiddagsmål, gratis åt alla barn.
Som sagt kostar en barnomsorgsplats snitt cirka 10 000 euro per år och i snitt betalar familjerna blott 13 % av detta i avgift. Skattebetalarna står allstå redan idag för hela 87 % av kostnaden eller ungefär 8.700 euro av den verkliga kostnaden. Jag tycker inte att vi borde belasta skattebetalarna med nya utgifter enbart för att ge gratis barnomsorg åt fler. En liten minimiavgift vore rimligt.
Jag tycker att kommunen åtminstone borde få beakta de fyra vanligaste lagstadgade bidragsinkomsterna när dom bedömer familjens betalningsförmåga för att fastställa barnomsorgsavgiften. Som framgår av tabellen här intill så kan summan av dessa fyra bidrag, för en ensamförsörjare, vara till och med väsentligt större än de maximala bruttomånadsinkomster som finns för total avgiftsfrihet i den nya lagen. Om en liten trepersoners familj har t ex 1900 euro i rena bidrag så kan de inte rimligen beviljas avgiftsfrihet på dagis för att bruttomånadsinkomsten understiger 1400 euro. Det vore ju helt orimligt men så står det faktiskt i det nya lagförslaget från landskapsregeringen. Om summan av bidragen och eventuell löneinkomst väsentligt överstiger inkomstgränserna så borde man åtminstone få betala en liten minimiavgift på omkring 50 euro. Om maxavgiften är 230 euro så borde minimiavgiften skäligen få vara åtminstone en fjärdedel av detta eller cirka 57,50 euro.
Om vi som i lagförslagets § 22 och § 23 börjar använda självstyrelsen till att förbättra familjernas möjlighet att inte arbeta och ha barnen gratis på dagis så undrar jag vart arbetslinjen tog vägen. I ett litet samhälle som Åland så är det extra viktigt att vi skapar system som gör det lönsamt att arbeta och göra rätt för sig. Inte tvärtom.
Anthonio Salminen (fs)
Just nu pågår arbetet med att införa en ny lag om barnomsorg på Åland. Jag tycker att den nya lagen i huvudsak är bra och uppskattar att ministern betonar arbetslinjen och kommunernas rätt att bestämma om detaljerna. Lagen förbättrar på flera sätt barnfamiljernas möjlighet att kombinera arbete och familjeliv. Men när det gäller frågan om avgifterna så tyvärr har både arbetslinjen och kommunernas rätt att sköta detaljerna delvis glömts bort.
Det är naturligtvis rimligt att det finns ett tak för hur stor en barnomsorgsavgift maximalt får vara, i lagen är maxavgiften satt till 230 euro per plats och månad. Det är också rimligt att det finns en chans för hushåll med små månadsinkomster att betala en lägre avgift. Däremot är det inte rimligt att kommunerna genom lagen tvingas ge helt gratis barnomsorg till familjer som inte arbetar och har stora bidragsinkomster. Enligt lagen så får kommunerna inte beakta 13 olika bidrag när dom bedömer betalningsförmågan. Hur ska en kommun få grepp om en familjs faktiska betalningsförmåga om inkomsterna i huvudsak består av just bidragsinkomster som inte får beaktas? Och om redan bidragsinkomsterna överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen för total avgiftsfrihet hur logiskt är det då att bevilja total avgiftsfrihet? I detta sammanhang bör man också komma ihåg att § 6 i den åländska förordningen om utkomststöd redan är utformad så att den täcker fattiga familjers utgifter för barnomsorg.
Om summan av löne- och bidragsinkomsten väsentligt överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen så borde familjen inte helt slippa undan dagisavgiften utan istället få betala åtminstone en liten skälig minimiavgift. En minimiavgift på 50 euro tycker jag att vore skäligt. Att ha ett barn hemma kostar också, åtminstone några euro om dagen eller cirka 100 euro per månad, i rena matkostnader. På dagis serveras alltid morgonmål, lunch och eftermiddagsmål, gratis åt alla barn.
Som sagt kostar en barnomsorgsplats snitt cirka 10 000 euro per år och i snitt betalar familjerna blott 13 % av detta i avgift. Skattebetalarna står allstå redan idag för hela 87 % av kostnaden eller ungefär 8.700 euro av den verkliga kostnaden. Jag tycker inte att vi borde belasta skattebetalarna med nya utgifter enbart för att ge gratis barnomsorg åt fler. En liten minimiavgift vore rimligt.
Jag tycker att kommunen åtminstone borde få beakta de fyra vanligaste lagstadgade bidragsinkomsterna när dom bedömer familjens betalningsförmåga för att fastställa barnomsorgsavgiften. Som framgår av tabellen här intill så kan summan av dessa fyra bidrag, för en ensamförsörjare, vara till och med väsentligt större än de maximala bruttomånadsinkomster som finns för total avgiftsfrihet i den nya lagen. Om en liten trepersoners familj har t ex 1900 euro i rena bidrag så kan de inte rimligen beviljas avgiftsfrihet på dagis för att bruttomånadsinkomsten understiger 1400 euro. Det vore ju helt orimligt men så står det faktiskt i det nya lagförslaget från landskapsregeringen. Om summan av bidragen och eventuell löneinkomst väsentligt överstiger inkomstgränserna så borde man åtminstone få betala en liten minimiavgift på omkring 50 euro. Om maxavgiften är 230 euro så borde minimiavgiften skäligen få vara åtminstone en fjärdedel av detta eller cirka 57,50 euro.
Om vi som i lagförslagets § 22 och § 23 börjar använda självstyrelsen till att förbättra familjernas möjlighet att inte arbeta och ha barnen gratis på dagis så undrar jag vart arbetslinjen tog vägen. I ett litet samhälle som Åland så är det extra viktigt att vi skapar system som gör det lönsamt att arbeta och göra rätt för sig. Inte tvärtom.
Anthonio Salminen (fs)
onsdag 17 februari 2010
Så här kan svenskan räddas i Finland och på Åland
Enligt § 17 i grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska och det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder (§ 122).
När man som ålänning följer med situationen för de svenskspråkiga finlandssvenskarna i Finland så blir man både förvånad och bekymrad. Trots att det finns mycket starka garantier för svenskan som nationalspråk i Finland och även talas om att tillgodose behov och att erhålla tjänster på lika grunder i grundlagen så är verkligheten påfallande ojämlik. Kort sagt verkar Finland, trots de höga ambitionerna i grundlagen, bli mer och mer enspråkigt finskt och successivt blir också mer och mer av Finlands samhällsservice enbart på finska. Det svenska trängs undan, steg för steg.
På Åland är situationen helt annorlunda men vi påverkas naturligtvis också negativt av bristen på svenska i riket. Enligt grundlagens paragraf 120 har Åland självstyrelse, enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen. Enligt självstyrelselagen är Åland enspråkigt svenskt och har egen lagstiftningsbehörighet på många områden som exempelvis barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Samhällsservicen på Åland fungerar utmärkt väl på svenska men inom några av de lagstiftningsområden som Åland inte har behörighet över idag så haltar det med servicen på svenska, även hos oss. Finskan spiller över till oss.
Som jag ser det så finns det en bra lösning som borde kunna tilltala alla tre parter. Finlandssvenskarnas situation med brist på svenska i Finland kan lösas genom att ta modell från Åland och regionvis införa ”egen behörighet” på vissa utvalda och viktiga samhällsområden. När makten hamnar nära medborgarna så kan servicen utformas på önskat sätt, även i mindre lokalsamhällen. Någon sorts ökat regionalt självstyre kunde alltså vara en bra modell för bägge parter när det mycket finska Finland inte längre klarar av att producera service på svenska åt finlandssvenskarna.
När det gäller Åland så kunde man bygga vidare på självstyrelsen med en ramlag som ger Åland möjlighet till ökad självstyrelse på de områden som Finland inte längre klarar av att sköta så att det fungerar för oss enspråkigt svenska ålänningar.
Jag tror att man genom att omfördela lite politisk makt i Finland kan få finländare, finlandssvenskar och ålänningar att trivas och samsas bättre i samma land.
Anthonio Salminen (fs)
Insändaren finns även i HBL
När man som ålänning följer med situationen för de svenskspråkiga finlandssvenskarna i Finland så blir man både förvånad och bekymrad. Trots att det finns mycket starka garantier för svenskan som nationalspråk i Finland och även talas om att tillgodose behov och att erhålla tjänster på lika grunder i grundlagen så är verkligheten påfallande ojämlik. Kort sagt verkar Finland, trots de höga ambitionerna i grundlagen, bli mer och mer enspråkigt finskt och successivt blir också mer och mer av Finlands samhällsservice enbart på finska. Det svenska trängs undan, steg för steg.
På Åland är situationen helt annorlunda men vi påverkas naturligtvis också negativt av bristen på svenska i riket. Enligt grundlagens paragraf 120 har Åland självstyrelse, enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen. Enligt självstyrelselagen är Åland enspråkigt svenskt och har egen lagstiftningsbehörighet på många områden som exempelvis barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Samhällsservicen på Åland fungerar utmärkt väl på svenska men inom några av de lagstiftningsområden som Åland inte har behörighet över idag så haltar det med servicen på svenska, även hos oss. Finskan spiller över till oss.
Som jag ser det så finns det en bra lösning som borde kunna tilltala alla tre parter. Finlandssvenskarnas situation med brist på svenska i Finland kan lösas genom att ta modell från Åland och regionvis införa ”egen behörighet” på vissa utvalda och viktiga samhällsområden. När makten hamnar nära medborgarna så kan servicen utformas på önskat sätt, även i mindre lokalsamhällen. Någon sorts ökat regionalt självstyre kunde alltså vara en bra modell för bägge parter när det mycket finska Finland inte längre klarar av att producera service på svenska åt finlandssvenskarna.
När det gäller Åland så kunde man bygga vidare på självstyrelsen med en ramlag som ger Åland möjlighet till ökad självstyrelse på de områden som Finland inte längre klarar av att sköta så att det fungerar för oss enspråkigt svenska ålänningar.
Jag tror att man genom att omfördela lite politisk makt i Finland kan få finländare, finlandssvenskar och ålänningar att trivas och samsas bättre i samma land.
Anthonio Salminen (fs)
Insändaren finns även i HBL
fredag 5 februari 2010
Söndagen den 16 oktober 2011 är det val
Nästa år den tredje söndagen i oktober är det ordinarie lagtingsval och kommunalval på Åland. Jag tycker att det märks redan. Se till exempel vad Ålandstidningen skriver om fs här:
http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=21041&iPage=1
Man måste nog vara extra noga med att påpeka att det är ordinarie val då för valfebern märks redan i tidningarna. Centern och liberalerna "glömmer" ganska ofta bort att dom sitter i samma regering. Regeringskris och nyval kan det ju bli när som helst ;-)
http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=21041&iPage=1
Man måste nog vara extra noga med att påpeka att det är ordinarie val då för valfebern märks redan i tidningarna. Centern och liberalerna "glömmer" ganska ofta bort att dom sitter i samma regering. Regeringskris och nyval kan det ju bli när som helst ;-)
torsdag 4 februari 2010
Alla kan bli en hjälte på webben
Tack vare Internet så är det mycket lätt att bli en hjälte idag. Kolla in denna lilla filmsnutt, som är cirka 2 minuter lång, så förstår du.
Mvh Tony
Mvh Tony
lördag 30 januari 2010
Min åsikt om Fixar Malte och upprustningen av Bollhalla
På senare tid har det hörts en del kritiska röster mot att en klar majoritet av fullmäktige i Mariehamn nyligen röstat igenom ett tillfälligt deltidsjobb som Fixar Malte och en upprustning av Bollhalla (hoppgrop och golv). Särskilt hård kritik har vissa riktats mot frisinnade politiker.
Eftersom jag är en de som 16 som röstade för Fixar Malte och en av de 18 som röstade för hoppgropen på Bollhalla så vill jag föra fram några egna resonemang om de kritiserade åtgärderna.
Gällande Fixar Malte så handlar det om att fullmäktige hösten 2009 sade ja till att ”Vid räddningsverket anställs en vaktmästare 60 % av heltid. En s.k. "Fixar Malte" anställs i arbetsavtalsförhållande från 01.03.2010-31.12.2010. Ökade kostnader 13.600.” Redan hösten 2008 var denna fråga till omröstning men då röstade jag och en majoritet av fullmäktige nej till förslaget. Naturligtvis vore det bäst om alla stadsbor som behöver denna typ av tjänst köpte den på den privata marknaden utan inblandning av oss politiker. Därför röstade jag nej hösten 2008. Min förhoppning var att det då snabbt skulle uppstå privata alternativ till en kommunal Fixar Malte.
Ett år senare, hösten 2009, så fanns det gamla och sjuka mariehamnare som hävdade att det inte gick att köpa de ”fixarmaltetjänster” som dom behövde. Då tyckte jag att det var rimligt att vi politiker hjälper dom genom att ordna en tillfälligt Fixar Malte på 60 % deltid på prov på räddningsverket under 10 månader år 2010. Jag tror personligen att stadens duktiga räddningsverk och förvaltning kommer att lösa detta på ett bra sätt så att den efterfrågade servicen kommer igång redan den första mars 2010. Hösten 2010 får vi politiker sedan utvärdera detta lilla försök och pröva om det ska fortsätta eller avslutas.
Gällande Bollhalla så handlar det om att fullmäktiga i november 2009 sade ja till att ”För Investeringen upprustning av Bollhalla för gymnastik (hoppgrop, golv) budgeteras 350.000 euro för år 2010 under Allmän teknisk verksamhet.” Naturligtvis kan man ifrågasätta om man alls ska bekosta fritidsintressen med skatt, särskilt om det gäller vuxnas fritidintressen. I detta fall så gäller det en satsning som framförallt främjar förutsättningarna för unga flickor och damer som tränar och tävlar i gymnastik.
Enligt min åsikt är det vettigt att samhället stöder ungdomars idrott eftersom det fostrar och utvecklar ungas hälsa, samarbets- och prestationsförmåga samt tävlingsinstinkt. De metoder och den laganda som man som ung lär sig för att prestera bra inom idrotten har man god nytta av senare i livet när man ska prestera bra inom utbildning, arbete och företagande.
På lilla Åland har vi hittills lyckats väl med konststycket att sjuka och gamla får den hjälp dom behöver samtidigt som unga friska människor ges förutsättningar att bli världsmästare. Låt oss fortsätta med det.
Anthonio Salminen (fs)
Eftersom jag är en de som 16 som röstade för Fixar Malte och en av de 18 som röstade för hoppgropen på Bollhalla så vill jag föra fram några egna resonemang om de kritiserade åtgärderna.
Gällande Fixar Malte så handlar det om att fullmäktige hösten 2009 sade ja till att ”Vid räddningsverket anställs en vaktmästare 60 % av heltid. En s.k. "Fixar Malte" anställs i arbetsavtalsförhållande från 01.03.2010-31.12.2010. Ökade kostnader 13.600.” Redan hösten 2008 var denna fråga till omröstning men då röstade jag och en majoritet av fullmäktige nej till förslaget. Naturligtvis vore det bäst om alla stadsbor som behöver denna typ av tjänst köpte den på den privata marknaden utan inblandning av oss politiker. Därför röstade jag nej hösten 2008. Min förhoppning var att det då snabbt skulle uppstå privata alternativ till en kommunal Fixar Malte.
Ett år senare, hösten 2009, så fanns det gamla och sjuka mariehamnare som hävdade att det inte gick att köpa de ”fixarmaltetjänster” som dom behövde. Då tyckte jag att det var rimligt att vi politiker hjälper dom genom att ordna en tillfälligt Fixar Malte på 60 % deltid på prov på räddningsverket under 10 månader år 2010. Jag tror personligen att stadens duktiga räddningsverk och förvaltning kommer att lösa detta på ett bra sätt så att den efterfrågade servicen kommer igång redan den första mars 2010. Hösten 2010 får vi politiker sedan utvärdera detta lilla försök och pröva om det ska fortsätta eller avslutas.
Gällande Bollhalla så handlar det om att fullmäktiga i november 2009 sade ja till att ”För Investeringen upprustning av Bollhalla för gymnastik (hoppgrop, golv) budgeteras 350.000 euro för år 2010 under Allmän teknisk verksamhet.” Naturligtvis kan man ifrågasätta om man alls ska bekosta fritidsintressen med skatt, särskilt om det gäller vuxnas fritidintressen. I detta fall så gäller det en satsning som framförallt främjar förutsättningarna för unga flickor och damer som tränar och tävlar i gymnastik.
Enligt min åsikt är det vettigt att samhället stöder ungdomars idrott eftersom det fostrar och utvecklar ungas hälsa, samarbets- och prestationsförmåga samt tävlingsinstinkt. De metoder och den laganda som man som ung lär sig för att prestera bra inom idrotten har man god nytta av senare i livet när man ska prestera bra inom utbildning, arbete och företagande.
På lilla Åland har vi hittills lyckats väl med konststycket att sjuka och gamla får den hjälp dom behöver samtidigt som unga friska människor ges förutsättningar att bli världsmästare. Låt oss fortsätta med det.
Anthonio Salminen (fs)
lördag 23 januari 2010
Fartgränsen 40 km/h är en dålig kompromiss
En hastighetssänkning från 50 km/h till 40 km/h resulterar i realiteten
till en medelhastighetssänkning på någon enstaka km/h.
Hastighetsbestämmelserna respekteras mer om man har lite större skillnad
i hastighetsnivån, till exempel 50 km/h och 30 km/h och att den lägre
hastigheten finns där det finns starka vägande skäl för att ha en lägre
hastighet, till exempel nära daghem och skolor eller på särskilt
olycksdrabbade vägavsnitt.
På många gator i staden motiveras man ändå till att hålla 40 km/h på
grund av vägens utformning och av omgivningen. På andra gator, till
exempel utfarterna, finns inget skäl att ha en så låg hastighet som 40
km/h. De trafikanter som idag kör för fort kommer även i fortsättningen
att göra det. Man kommer inte åt det problemet genom att ta bort 50 km/h.
I tekniska nämndens beredning framgår att 40 km/h på vissa gator
tidigare kommit till genom kompromiss. Kompromisser om
hastighetsbestämmelser resulterar bara i en märklig situation för
trafikanterna. Nej, ta och ändra beslutet och ta bort 40 km/h i hela staden.
Petri Carlsson (fs)
Anthonio Salminen (fs)
till en medelhastighetssänkning på någon enstaka km/h.
Hastighetsbestämmelserna respekteras mer om man har lite större skillnad
i hastighetsnivån, till exempel 50 km/h och 30 km/h och att den lägre
hastigheten finns där det finns starka vägande skäl för att ha en lägre
hastighet, till exempel nära daghem och skolor eller på särskilt
olycksdrabbade vägavsnitt.
På många gator i staden motiveras man ändå till att hålla 40 km/h på
grund av vägens utformning och av omgivningen. På andra gator, till
exempel utfarterna, finns inget skäl att ha en så låg hastighet som 40
km/h. De trafikanter som idag kör för fort kommer även i fortsättningen
att göra det. Man kommer inte åt det problemet genom att ta bort 50 km/h.
I tekniska nämndens beredning framgår att 40 km/h på vissa gator
tidigare kommit till genom kompromiss. Kompromisser om
hastighetsbestämmelser resulterar bara i en märklig situation för
trafikanterna. Nej, ta och ändra beslutet och ta bort 40 km/h i hela staden.
Petri Carlsson (fs)
Anthonio Salminen (fs)
onsdag 20 januari 2010
Låt företag få köpa mark för sin egentliga näringsutövning
En mycket viktig framtidsfråga för Åland är hur vi ska lyckas hålla åländsk jord i åländska händer. Så länge som vi håller fast vid den grundläggande principen i jordförvärvsreglerna, som säger att det krävs hembygdsrätt för att fritt få förvärva mark på Åland, och tillämpar reglerna på ett förnuftigt sätt, så tror jag att vi ålänningar har en bra och långsiktigt hållbar framtid på Åland.
Det största hotet mot vår exklusiva rätt att äga marken på Åland tror jag att är om vi börjar med en alltför slapp hantering av jordförvärvstillstånd till företag. Även här tror jag att vi behöver hålla fast vid den mycket grundläggande principen som säger att åländska företag ska få köpa mark ”för sin egentliga näringsutövning”. Detta är en mycket viktig princip.
Naturligtvis ska man inte få missbruka denna princip genom att börja bolagisera ett markägande enbart för att ge utomstående personer, som saknar hembygdsrätt, en möjlighet att via aktier få köpa ett markområde som de inte skulle få köpa som privatpersoner. Däremot är det jätteviktigt att åländska företag har rätt att köpa mark som behövs för den egentliga näringsutövningen.
Jag tror personligen att man kan hitta en bra balans mellan risken för missbruk och goda möjligheter till jordförvärv för företag genom att titta på förarbetena till nu gällande lag om jordförvärvsrätt.
Av förarbetena framgår att landskapsregeringen föreslog (FR 20/2001-2002) att näringsidkare skulle ha jordförvärvsrätt "för sin näringsutövning". Lagutskottet (bet.nr 15/2001-2002) föreslog att uttrycket skulle preciseras ytterligare till att avse näringsidkarens "egentliga" näringsutövning. Lagutskottet motiverade detta enligt följande: "Med detta vill utskottet understryka att jordförvärvsrätten skall avse sådana tomter som näringsidkaren behöver för sin produktion, administration, lagerhållning eller liknande som direkt ansluter sig till den verksamhet som framgår av näringsanmälan, bolagsavtal eller bolagsordning. Jordförvärvsrätt skall exempelvis inte anses föreligga för anskaffande av tomter för personalens rekreation eller liknande syften."
Anthonio Salminen (fs)
Det största hotet mot vår exklusiva rätt att äga marken på Åland tror jag att är om vi börjar med en alltför slapp hantering av jordförvärvstillstånd till företag. Även här tror jag att vi behöver hålla fast vid den mycket grundläggande principen som säger att åländska företag ska få köpa mark ”för sin egentliga näringsutövning”. Detta är en mycket viktig princip.
Naturligtvis ska man inte få missbruka denna princip genom att börja bolagisera ett markägande enbart för att ge utomstående personer, som saknar hembygdsrätt, en möjlighet att via aktier få köpa ett markområde som de inte skulle få köpa som privatpersoner. Däremot är det jätteviktigt att åländska företag har rätt att köpa mark som behövs för den egentliga näringsutövningen.
Jag tror personligen att man kan hitta en bra balans mellan risken för missbruk och goda möjligheter till jordförvärv för företag genom att titta på förarbetena till nu gällande lag om jordförvärvsrätt.
Av förarbetena framgår att landskapsregeringen föreslog (FR 20/2001-2002) att näringsidkare skulle ha jordförvärvsrätt "för sin näringsutövning". Lagutskottet (bet.nr 15/2001-2002) föreslog att uttrycket skulle preciseras ytterligare till att avse näringsidkarens "egentliga" näringsutövning. Lagutskottet motiverade detta enligt följande: "Med detta vill utskottet understryka att jordförvärvsrätten skall avse sådana tomter som näringsidkaren behöver för sin produktion, administration, lagerhållning eller liknande som direkt ansluter sig till den verksamhet som framgår av näringsanmälan, bolagsavtal eller bolagsordning. Jordförvärvsrätt skall exempelvis inte anses föreligga för anskaffande av tomter för personalens rekreation eller liknande syften."
Anthonio Salminen (fs)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)