Systemen bör uppmuntra till egen försörjning

Den tabell Lagerberg hänvisar till (sida 42) redovisar familjer som primärt är fattiga för att de inte arbetar, de saknar löneinkomster. Därför har ju socialskyddssystemen byggts upp så att åtminstone utsatta familjer och särskild de som har barn ska kunna leva skäligt. Men när bidragen är fördelade har även dessa familjer pengar ibland t.o.m. mer än de som arbetar. För att behandla människor lika och uppmuntra till egen försörjning bör systemen vara neutrala i förhållande till vilken typ av pengar en familj har. I annat fall kan det leda till att det lönar sig bättre att inte arbeta. I längden har inget samhälle råd med det.

På sida 77 i den ÅSUB-rapport (2007:5) som Lagerberg hänvisar till finns även följande citat som härrör från djupintervjuer med socialarbetare på Åland. ”Socialskyddssystemet i sin nuvarande form motiverar inte klienten att ta tillfälliga jobb och vikariat som skulle kunna fungera som en sluss in i arbetslivet, säger en av våra informanter. En del klienter finner att det är mer fördelaktigt att gå hemma sysslolös än att försöka arbeta som inhoppare eller ta ett deltidsarbete.” Den här problematiken borde vi politiker också våga ta tag i.

Anthonio Salminen (fs)

Så här räknas bidragen ut

En läsare med fyra barn har bett mig förklara bakgrunden till de belopp över bidrag som jag publicerade i en insändare i tisdags 23/2. Alla de belopp som jag redovisade i tabellen är lagstadgade och gäller för en ensamförsörjare så i fallet med fyra barn så är det raden för familjestorleken 5 som gäller i tabellen. Då är summan av de fyra bidragen totalt 2.911 euro och består av 558 euro i underhållsbidrag, 852 euro i barnbidrag, 840 euro i bostadsbidrag och 660,47 euro i hemvårdsstöd. Se tabellen här intill.

När det gäller underhållsbidraget så är det lagstadgat och beloppet är minst 139,54 euro per månad och barn. Men fyra barn bli summan 4 x 139,54 eller totalt 558,16 euro per månad. Vanligtvis betalar en underhållsskyldig (oftast pappan) underhållsbidrag till den förälder (oftast mamman) som har vårdnaden om de gemensamma barnen efter en separation. Om pappan inte betalar underhållsbidrag så betalar FPA ut ett motsvarande belopp som då kallas underhållsstöd.

Barnbidraget är lagstadgat och beloppen är 110 euro för det första barnet, 143 för andra barnet, 185 för tredje barnet och 214 för det fjärde barnet. Tillsammans blir det 652 euro. Till ensamförsörjare betalas ett tillägg på barnbidraget om 50 euro per barn vilket blir 200 euro extra för fyra barn. Slutsumman blir då 852 euro per månad i barnbidrag.

Bostadsbidraget är också lagstadgat och beloppet 840 euro är uträknat med hjälp av FPA:s bostadsbidragskalkylator. I detta fall är bostadsbidraget 80 % av hyran för en lägenhet på 105 kvadratmeter i Mariehamn, byggd år 2000, med en hyra på 10 euro/kvm och där familjens inkomster består enbart av hemvårdsstöd (inga löneinkomster).

Även hemvårdstödet är lagstadgat. Det består av en grunddel på 388,51 euro och en tilläggsdel om 271,96 euro. Totalt bli det 660,47 euro.

Summa summarum blir det alltså 558,16 + 852 + 840 + 660,47 eller totalt 2.910,63 euro per månad i bidrag. I tabellen har jag avrundat det till 2.911 euro. I sammanhanget kan man även upplysa om att alla ovanstående bidrag är skattefria utom hemvårdsstödet. Om familjen inte arbetar alls och inte har andra beskattningsbara inkomster än hemvårdsstödet så blir skatten dock endast cirka 20 euro per månad. Det vill säga av de 2.911 som familjen får i bidrag så är hela 2.891 ren nettoinkomst.

Avsikten med min förra insändare var bland annat att påvisa hur orimligt det skulle bli om man sätter gränsen för gratis barnomsorg till 1.800 euro brutto för en fempersoners familj och samtidigt förbjuder kommunerna att beakta bidragsinkomster, som enligt ovan kan vara 2.911 euro eller hela 1.111 euro över gränsen utan att räknas alls. Alla pengar som man kan köpa mjölk och bröd för i butikerna borde räknas som riktiga pengar om man är seriös och faktiskt vill bedöma den verkliga betalningsförmågan. Om du jobbar och tjänar 2.911 euro så räknas de, men inte om du får samma summa i bidrag. Är det rimligt att det ska löna sig att inte arbeta?

Anthonio Salminen (fs)

Vart tog arbetslinjen vägen i nya barnomsorgslagen?

Barnomsorg är generellt sett samhällsekonomiskt lönsamt. Den ger småbarnsföräldrar möjlighet att arbeta samtidigt som barn får en god omvårdnad. Lite förenklat kan man räkna så här. En dagisplats kostar 10.000 euro men ger i snitt en förälder möjlighet att arbeta ihop en lön på omkring 30.000 och då blir samhällsvinsten 20.000 euro. Ekonomin växer och välfärden ökar när politiken håller sig till arbetslinjen.

Just nu pågår arbetet med att införa en ny lag om barnomsorg på Åland. Jag tycker att den nya lagen i huvudsak är bra och uppskattar att ministern betonar arbetslinjen och kommunernas rätt att bestämma om detaljerna. Lagen förbättrar på flera sätt barnfamiljernas möjlighet att kombinera arbete och familjeliv. Men när det gäller frågan om avgifterna så tyvärr har både arbetslinjen och kommunernas rätt att sköta detaljerna delvis glömts bort.

Det är naturligtvis rimligt att det finns ett tak för hur stor en barnomsorgsavgift maximalt får vara, i lagen är maxavgiften satt till 230 euro per plats och månad. Det är också rimligt att det finns en chans för hushåll med små månadsinkomster att betala en lägre avgift. Däremot är det inte rimligt att kommunerna genom lagen tvingas ge helt gratis barnomsorg till familjer som inte arbetar och har stora bidragsinkomster. Enligt lagen så får kommunerna inte beakta 13 olika bidrag när dom bedömer betalningsförmågan. Hur ska en kommun få grepp om en familjs faktiska betalningsförmåga om inkomsterna i huvudsak består av just bidragsinkomster som inte får beaktas? Och om redan bidragsinkomsterna överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen för total avgiftsfrihet hur logiskt är det då att bevilja total avgiftsfrihet? I detta sammanhang bör man också komma ihåg att § 6 i den åländska förordningen om utkomststöd redan är utformad så att den täcker fattiga familjers utgifter för barnomsorg.

Om summan av löne- och bidragsinkomsten väsentligt överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen så borde familjen inte helt slippa undan dagisavgiften utan istället få betala åtminstone en liten skälig minimiavgift. En minimiavgift på 50 euro tycker jag att vore skäligt. Att ha ett barn hemma kostar också, åtminstone några euro om dagen eller cirka 100 euro per månad, i rena matkostnader. På dagis serveras alltid morgonmål, lunch och eftermiddagsmål, gratis åt alla barn.

Som sagt kostar en barnomsorgsplats snitt cirka 10 000 euro per år och i snitt betalar familjerna blott 13 % av detta i avgift. Skattebetalarna står allstå redan idag för hela 87 % av kostnaden eller ungefär 8.700 euro av den verkliga kostnaden. Jag tycker inte att vi borde belasta skattebetalarna med nya utgifter enbart för att ge gratis barnomsorg åt fler. En liten minimiavgift vore rimligt.

Jag tycker att kommunen åtminstone borde få beakta de fyra vanligaste lagstadgade bidragsinkomsterna när dom bedömer familjens betalningsförmåga för att fastställa barnomsorgsavgiften. Som framgår av tabellen här intill så kan summan av dessa fyra bidrag, för en ensamförsörjare, vara till och med väsentligt större än de maximala bruttomånadsinkomster som finns för total avgiftsfrihet i den nya lagen. Om en liten trepersoners familj har t ex 1900 euro i rena bidrag så kan de inte rimligen beviljas avgiftsfrihet på dagis för att bruttomånadsinkomsten understiger 1400 euro. Det vore ju helt orimligt men så står det faktiskt i det nya lagförslaget från landskapsregeringen. Om summan av bidragen och eventuell löneinkomst väsentligt överstiger inkomstgränserna så borde man åtminstone få betala en liten minimiavgift på omkring 50 euro. Om maxavgiften är 230 euro så borde minimiavgiften skäligen få vara åtminstone en fjärdedel av detta eller cirka 57,50 euro.

Om vi som i lagförslagets § 22 och § 23 börjar använda självstyrelsen till att förbättra familjernas möjlighet att inte arbeta och ha barnen gratis på dagis så undrar jag vart arbetslinjen tog vägen. I ett litet samhälle som Åland så är det extra viktigt att vi skapar system som gör det lönsamt att arbeta och göra rätt för sig. Inte tvärtom.



Anthonio Salminen (fs)

Så här kan svenskan räddas i Finland och på Åland

Enligt § 17 i grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska och det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder (§ 122).

När man som ålänning följer med situationen för de svenskspråkiga finlandssvenskarna i Finland så blir man både förvånad och bekymrad. Trots att det finns mycket starka garantier för svenskan som nationalspråk i Finland och även talas om att tillgodose behov och att erhålla tjänster på lika grunder i grundlagen så är verkligheten påfallande ojämlik. Kort sagt verkar Finland, trots de höga ambitionerna i grundlagen, bli mer och mer enspråkigt finskt och successivt blir också mer och mer av Finlands samhällsservice enbart på finska. Det svenska trängs undan, steg för steg.

På Åland är situationen helt annorlunda men vi påverkas naturligtvis också negativt av bristen på svenska i riket. Enligt grundlagens paragraf 120 har Åland självstyrelse, enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen. Enligt självstyrelselagen är Åland enspråkigt svenskt och har egen lagstiftningsbehörighet på många områden som exempelvis barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Samhällsservicen på Åland fungerar utmärkt väl på svenska men inom några av de lagstiftningsområden som Åland inte har behörighet över idag så haltar det med servicen på svenska, även hos oss. Finskan spiller över till oss.

Som jag ser det så finns det en bra lösning som borde kunna tilltala alla tre parter. Finlandssvenskarnas situation med brist på svenska i Finland kan lösas genom att ta modell från Åland och regionvis införa ”egen behörighet” på vissa utvalda och viktiga samhällsområden. När makten hamnar nära medborgarna så kan servicen utformas på önskat sätt, även i mindre lokalsamhällen. Någon sorts ökat regionalt självstyre kunde alltså vara en bra modell för bägge parter när det mycket finska Finland inte längre klarar av att producera service på svenska åt finlandssvenskarna.

När det gäller Åland så kunde man bygga vidare på självstyrelsen med en ramlag som ger Åland möjlighet till ökad självstyrelse på de områden som Finland inte längre klarar av att sköta så att det fungerar för oss enspråkigt svenska ålänningar.

Jag tror att man genom att omfördela lite politisk makt i Finland kan få finländare, finlandssvenskar och ålänningar att trivas och samsas bättre i samma land.

Anthonio Salminen (fs)

Insändaren finns även i HBL

Söndagen den 16 oktober 2011 är det val

Nästa år den tredje söndagen i oktober är det ordinarie lagtingsval och kommunalval på Åland. Jag tycker att det märks redan. Se till exempel vad Ålandstidningen skriver om fs här:
http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=21041&iPage=1

Man måste nog vara extra noga med att påpeka att det är ordinarie val då för valfebern märks redan i tidningarna. Centern och liberalerna "glömmer" ganska ofta bort att dom sitter i samma regering. Regeringskris och nyval kan det ju bli när som helst ;-)

Alla kan bli en hjälte på webben

Tack vare Internet så är det mycket lätt att bli en hjälte idag. Kolla in denna lilla filmsnutt, som är cirka 2 minuter lång, så förstår du.
Mvh Tony