Just nu pågår arbetet med att införa en ny lag om barnomsorg på Åland. Jag tycker att den nya lagen i huvudsak är bra och uppskattar att ministern betonar arbetslinjen och kommunernas rätt att bestämma om detaljerna. Lagen förbättrar på flera sätt barnfamiljernas möjlighet att kombinera arbete och familjeliv. Men när det gäller frågan om avgifterna så tyvärr har både arbetslinjen och kommunernas rätt att sköta detaljerna delvis glömts bort.
Det är naturligtvis rimligt att det finns ett tak för hur stor en barnomsorgsavgift maximalt får vara, i lagen är maxavgiften satt till 230 euro per plats och månad. Det är också rimligt att det finns en chans för hushåll med små månadsinkomster att betala en lägre avgift. Däremot är det inte rimligt att kommunerna genom lagen tvingas ge helt gratis barnomsorg till familjer som inte arbetar och har stora bidragsinkomster. Enligt lagen så får kommunerna inte beakta 13 olika bidrag när dom bedömer betalningsförmågan. Hur ska en kommun få grepp om en familjs faktiska betalningsförmåga om inkomsterna i huvudsak består av just bidragsinkomster som inte får beaktas? Och om redan bidragsinkomsterna överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen för total avgiftsfrihet hur logiskt är det då att bevilja total avgiftsfrihet? I detta sammanhang bör man också komma ihåg att § 6 i den åländska förordningen om utkomststöd redan är utformad så att den täcker fattiga familjers utgifter för barnomsorg.
Om summan av löne- och bidragsinkomsten väsentligt överstiger de inkomstgränser som slagits fast i lagen så borde familjen inte helt slippa undan dagisavgiften utan istället få betala åtminstone en liten skälig minimiavgift. En minimiavgift på 50 euro tycker jag att vore skäligt. Att ha ett barn hemma kostar också, åtminstone några euro om dagen eller cirka 100 euro per månad, i rena matkostnader. På dagis serveras alltid morgonmål, lunch och eftermiddagsmål, gratis åt alla barn.
Som sagt kostar en barnomsorgsplats snitt cirka 10 000 euro per år och i snitt betalar familjerna blott 13 % av detta i avgift. Skattebetalarna står allstå redan idag för hela 87 % av kostnaden eller ungefär 8.700 euro av den verkliga kostnaden. Jag tycker inte att vi borde belasta skattebetalarna med nya utgifter enbart för att ge gratis barnomsorg åt fler. En liten minimiavgift vore rimligt.
Jag tycker att kommunen åtminstone borde få beakta de fyra vanligaste lagstadgade bidragsinkomsterna när dom bedömer familjens betalningsförmåga för att fastställa barnomsorgsavgiften. Som framgår av tabellen här intill så kan summan av dessa fyra bidrag, för en ensamförsörjare, vara till och med väsentligt större än de maximala bruttomånadsinkomster som finns för total avgiftsfrihet i den nya lagen. Om en liten trepersoners familj har t ex 1900 euro i rena bidrag så kan de inte rimligen beviljas avgiftsfrihet på dagis för att bruttomånadsinkomsten understiger 1400 euro. Det vore ju helt orimligt men så står det faktiskt i det nya lagförslaget från landskapsregeringen. Om summan av bidragen och eventuell löneinkomst väsentligt överstiger inkomstgränserna så borde man åtminstone få betala en liten minimiavgift på omkring 50 euro. Om maxavgiften är 230 euro så borde minimiavgiften skäligen få vara åtminstone en fjärdedel av detta eller cirka 57,50 euro.
Om vi som i lagförslagets § 22 och § 23 börjar använda självstyrelsen till att förbättra familjernas möjlighet att inte arbeta och ha barnen gratis på dagis så undrar jag vart arbetslinjen tog vägen. I ett litet samhälle som Åland så är det extra viktigt att vi skapar system som gör det lönsamt att arbeta och göra rätt för sig. Inte tvärtom.
Anthonio Salminen (fs)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar