Arbete kan hjälpa många ur fattigdomen

Enligt ÅSUB:s fattigdomsutredning från år 2007 så var en klar majoritet av de hushåll som ligger under fattigdomsgränsen i arbetsför ålder (16-64 år). Många av de 13,1 procent fattiga hushållen skulle förmodligen kunna minska sin fattigdom genom att börja arbeta mer. Som framgår av Tabell 1 så är hela 57 procent eller 883 av de totalt 1550 fattiga hushållen i en sådan ålder att de skulle kunna öka sitt deltagande på arbetsmarknaden om deras förutsättningar för arbete förbättrades. Detta är definitivt en betydande arbetskraftsreserv som vi politiker borde intressera oss för mer särskilt nu när det åländska samhället står inför en framtida arbetskraftsbrist.

Med tanke på att en person som förtjänar under 900 euro per månad betalar mindre än 6 procent i inkomstskatt så inser man snabbt att det inte finns så stora möjligheter att sporra till mer arbete via förändringar i skattesystemet. Det är snarare via förändringar i socialförsäkringssystem, som exempelvis utkomststöd och bostadsbidrag, som man skulle kunna öka fattigas motivation för arbete.

Tack vare självstyrelsen så har Åland egen behörighet på dessa områden och därmed kan vi förbättra situationen för Ålands fattiga, om den politiska viljan finns. Med kännedom om att en inkomstökning på exempelvis 100 euro i vissa extrema fall kan innebära att bidragen minskar med 100 euro så inser man lätt att motivationen för arbete inte alltid är på topp. För den grupp fattiga som ÅSUB lyfter fram så är det skrämmande vanligt att mellan 50 och 100 procent av en inkomstökning äts upp av kombinationen minskade bidrag och höjda skatter och avgifter. Här har vi åländska politiker en mycket konkret och viktig uppgift att lösa. Att fortsätta blunda för de faktiska förhållandena och dessutom försöka inbilla sig och andra att fattigdomen bara handlar om ”gamla pensionerade tanter och sjukpensionärer” är inget synsätt som jag kan omfatta.

Jag tänkte avsluta med lite mer konkret fakta om fattigdomen på Åland. I ÅSUB:s utredning gjordes ett antal djupintervjuer med socialarbetare ute på fältet och på sida 77 under rubriken Utkomststöd och arbete sägs bland annat följande ”En del klienter finner att det är mer fördelaktigt att gå hemma sysslolös än att försöka arbeta som inhoppare eller ta ett deltidsarbete". ÅSUB skriver på samma sida att ”Åsikterna bland socialarbetarna kring denna problematik är inte entydiga, men man verkar överens om att utkomststödet för unga klienter inte sällan är så stort att det passiviserar dem”.

I diagrammet över utkomststöd här intill (Figur 16 från sida 47 i rapporten) så ser man tydligt att den absolut största gruppen socialbidragstagare finns i åldersgruppen 18-25 år och att ungefär 9 av 10 socialbidragstagare faktiskt är i arbetsför ålder (under 65 år). Denna bild stämmer också väl med den information som exempelvis finns i Mariehamns stads bokslut för år 2007 där det står att hela 97 procent av socialbidragstagarna var under 65 år eller omvänt att endast 3 procent var över 65 år.

Anthonio Salminen (fs)

Sänk skatten med flitpengen

Jag tycker att det känns kul att mina insändare om beskattningen på Åland har fått en hel del respons och jag skall ärligt säga att jag avsiktligt varit ganska provokativ. Jag skall nu kort försöka sammanfatta varför jag vill sänka skatten och även ge ett konkret förslag på hur man kunde genomföra detta. Min förhoppning är att även socialdemokraterna gillar förslaget eller alternativt kommer fram med ett bättre förslag.

- Det är inte skatten utan arbete som skapar välfärd
- Det är rättvist att få behålla det som man förtjänar via arbete
- Den som betalar mycket skatt är mer solidarisk än den som betalar lite skatt
- Det ligger i samhällets och medborgarnas intresse att främja arbete och produktion

Tack vare flitpengen och självstyrelsen så har vi en fin möjlighet att sänka kommunalskatten och därmed främja arbete och produktion på Åland utan att det drabbar den kommunala servicen. Tanken bakom systemet med flitpeng var ju också att Åland skulle uppmuntras att främja näringslivet och den ekonomiska utvecklingen. Jag tycker att informationen i tabellen här intill visar att Ålands befolkning under lång tid arbetat och producerat väl och därmed gjort sig förtjänta av en uppmuntrande skattesänkning.

Tack vare ålänningarnas stora flit under de senaste 14 åren har landskapet Åland nu fått ihop en flitpeng på sammanlagt hela 197 miljoner. I genomsnitt har den varit 14 miljoner per år. Nuvarande Ålandsavdrag på 5 procent innebär att kommunalskatten sänks med cirka 3,5 miljoner eller med en knapp procentenhet. Eftersom kommunerna kompenseras av landskapet (via flitpengen) så drabbas inte den kommunala servicen av skattesänkningen. Pengarna går i praktiken från landskapsbudgeten till skattebetalarnas plånböcker. Varför inte passa på att öka Ålandsavdraget till 10 procent nästa år så att skatten sänks med ytterligare 3,5 miljoner. Sju miljoner är ändå bara hälften av vad flitpengen i genomsnitt varit de senaste 14 åren.

Anthonio Salminen (fs)

Ge flitpengen till de flitiga

Att Nya Ålands Harriet Tuominen och jag har olika uppfattning om vad som är en rättvis och bra skattepolitik visste jag på förhand eftersom skatter är en mycket ideologisk fråga. Att Harriet inte förstår vad som avses med vedertagna begrepp som skattetryck och marginalskatt visste jag däremot inte men det är ju snarare hennes än mina problem.

När det gäller rättvisan i sakfrågan hur man borde återbetala flitpengen till Ålands överlag mycket duktiga och produktiva skattebetalare så tycker jag att det allmänna avdraget i kommunalbeskattningen är oslagbart. Rättvisan finns i och med att avdraget står i direkt proportion till hur mycket skatt man betalt in. Den som varit mycket solidarisk och betalt in mycket skatt får då ett större avdrag än den som varit mindre solidarisk och betalt in mindre skatt. Att ”ge flitpengen till de flitiga” kunde bli ett mycket fint åländsk måtto som är rättvist och som uppmuntrar till arbete och välfärd.

Anthonio Salminen (fs)

Det är inte skatt utan arbete som skapar välfärd!

För den som följer med skattepolitiken i exempelvis Finland och Sverige så är det välkänt att bägge regeringar strävar mot lägre skatt på arbete för att öka välfärden. I länder där det totala skattetrycket ligger omkring 45 procent av BNP och där en vanlig arbetare endast får behålla runt hälften av den sist intjänade hundralappen så det rimligt att tro att höga skatter åtminstone i vissa fall har en viss hämmande effekt på arbetslusten.

När nordiska regeringar och vanligt folk via statistik ser att statens skatteintäkter ökar år för år, inte trots, utan tack vare, successiva skattesänkningar så inser fler och fler sambandet mellan välfärd, arbete och skatt. Inte heller Åland kan långsiktigt konsumera mer än vad som produceras här och därför måste vi också se om vårt hus. För en kommun är det exempelvis 500.000 euro bättre att ta 15 procent i skatt på 110 miljoner än 16 procent på 100 miljoner. För dom som arbetar i samma kommun är det 9,5 miljoner bättre med en procent lägre skatt.

Vem är det då som skall sporras att arbeta mer? Ja, faktum är att alla som arbetar gynnas av lägre skatt men en alldeles uppenbar målgrupp att sporra är alla dom som idag arbetar så lite att dom är fattiga. Hela 13 % av hushållen på Åland lär ju ligga under fattigdomsgränsen, som är blott cirka 900 euro per månad. Med tanke på att redan minimilönen är runt 1.400 euro så borde ju ganska många av dessa kunna öka sin inkomst och sin välfärd genom att börja arbeta lite mer. Här finns en arbetskraftsreserv att ta i bruk. Vinsten för samhället blir i dessa fall dubbel eftersom kostnaderna för bidrag minskar samtidigt som nya beskattningsbara inkomster uppstår.

Anthonio Salminen (fs)

Alla ålänningar vinner på sänkt skatt

I tisdags den 21 oktober var jag med på kommunförbundets intressanta och välbesökta konferens om en aktiv kommunal beskattning på Åland. Jag tycker att många goda förslag och synpunkter kom fram och sammanfattningsvis kan man väl säga att konferensen var ganska enig om att Åland dels borde bli bättre på att utnyttja sitt ”skatteverktyg” och dels att verktyget borde användas för att stimulera och främja Ålands ekonomi. Rent konkret menade många att Åland borde skaffa sig ännu mer konkurrenskraftiga skatter för att kunna locka hit ny arbetskraft.

Jag håller med om detta men vill poängtera att vi inte enbart skall sänka skattetrycket för de inflyttades skull utan även för vår egen skull. Vi som redan bor och verkar på Åland stimuleras och gynnas även av sänkta skatter här. När det görs lönsammare att arbeta och producera på Åland så vinner i förlängningen alla vi som bor på Åland. Välfärden växer med välståndet.

När vi sedan pratar om inflyttning så borde vi inte enbart tänka på kvantitet utan även på kvalitet. Enligt ÅSUB:s färskaste nationalräkenskapsdata för år 2006 (sid 15) så var Ålands BNP per capita 21 % större än Finlands och hela 37 % större än EU genomsnittet. Om en genomsnitts EU-medborgare flyttar hit så drar de alltså i snitt ner den genomsnittliga produktionen per capita på Åland. För att Åland säkert skall gå på plus, mätt i BNP per capita, så borde den inflyttade personen tillhöra den fjärdedel som är allra mest produktiv inom EU.

En av de mest intressanta replikerna som jag hörde på konferensen kom från en klok man som sade ”ge flitpengen till dom flitiga” när vi diskuterade hur flitpengen borde användas på Åland. Tydligare än så här kan man knappast säga att det skall löna sig att arbeta och driva företag.

Anthonio Salminen (fs)

Lite lägre skatt ger lite mer välfärd på Åland

Nu på tisdag den 21 oktober 2008 skall jag vara med och diskutera åländsk kommunalskattepolitik, som är ett av mina absoluta favoritämnen. Det är Ålands kommunförbund som bjuder in till konferens om "en aktiv kommunal skattepolitik" som ju sedan länge är en av självstyrelsen viktigaste behörigheter.

Personligen tycker jag att man, av rättviseskäl, skall sträva mot en så låg skatt som möjligt. Rättvisa är ju att få behålla det man arbetar och förtjänar ihop och därför skall skattetrycket av rättviseskäl hållas lågt. Skattetryckets andel av BNP, som är cirka 44 % hos oss, anger hur stor andel av det som producera på ett år som skall få "köpas upp" via kollektiva beslut av oss politiker. Resten, blott cirka 56 %, får företagen och vanligt folk behålla själva för privat konsumtion och investeringar.

För Ålands del är det av konkurrensskäl viktigt att hålla ett lägre skattetryck än grannländerna. Om vi har lägre skatt än övriga norden så kan vi ju lättare locka till oss produktiv arbetskraft. Om vi tvärtom satsade på hög skatt och höga bidrag så skulle vi tvärtom locka till oss bidragstagare och det är varken ekonomsikt hållbart eller eftersträvansvärt.

Rent konkret så föredrar jag personligen ett enkelt och stort allmänt Ålandsavdrag i kommunalbeskattningen framom en massa små, krångliga och snåriga specialavdrag. Då blir beskattningen både enklare och effektivare.

Av självstyrelseprogressiva skäl är jag också för en aktivare åländsk kommunalbeskattning men ett orosmoment just nu är att Ålands (c)+(lib) regering är klart mindre borgerlig än Finlands (c)+(saml) regering och därför är risken stor att ökad åländsk aktivitet just nu skulle bära åt fel håll. Om Åland skulle börja driva en aktivare kommunal skattepolitik som resulterade i att finska skatteavdrag inte "slår igenom" på Åland så blir ju beskattningen strängare på Åland och det skulle motverka både den ekonomiska utvecklingen och välfärden på Åland.

Det som sist och slutligen avgör hur rika vi är på Åland är hur mycket som produceras på Åland och därför skall naturligtvis skattetrycket, som är produktionshämmande, hållas så lågt som möjligt. Min övertygelse är att "lite lägre skatt ger lite mer välfärd på Åland”.

Anthonio Salminen (fs)

Miljövänliga bilar är framtiden

För oss frisinnade är det självklart att det är de miljöfarliga avgasutsläppen som skall bekämpas och inte bilisterna. Den dag som nya bilar inte längre släpper ut farliga avgaser så kommer
bilens suveräna egenskaper som individuellt fortskaffningsmedel, med inbyggd frihetskänsla, att få ny miljövänlig fart.

Vänstermänniskor ser däremot bilars avgasutsläpp närmast som en möjlighet att tvinga in alla männsiskor i kollektiva lösningar som exempelvis bussar, helst avgiftsfria sådana så att det blir extra dyrt för oss som är solidariska och betalar skatt.

Personligen tror jag att människans drivkrafter och påhittighet är så stor att miljövänliga bilar snart finns på marknaden. Kanske dagens etanoldrivna eller eldrivna bilar kan vara ett fint steg på vägen. I fredags (3/10) fanns en bra insändare i ämnet som exakt belyser vad jag talar om (Bruno Fransholm torde vara sosse).


Nedan en kopia på en insändare i Tidningen Åland den 3 oktober 2008:

replik Etanol tar inte mat ur mun
BRUNA FRANSHOLM påstår i de båda Ålandstidningarna att ”etanol gjord av sädesgrödor orsakar svält för 100 miljoner människor som inte har råd att köpa mat på grund av de stigande råvarupriserna”. Det är fullständigt fel.

Påståendet att etanolen tar mat ur mun på jordens fattiga utgår ifrån att mängden jordbruksmark är konstant. Så är det förstås inte! I Brasilien, men också länder som Moçambique och Tanzania ligger stora områden i träda, eftersom jordbruk inte varit lönt.

När de nu får en produkt som är attraktiv på världsmarknaden, lönar det sig att odla upp markerna och intäkter skapas som kan ge mat åt hungrande magar. 75 procent av Afrikas fattiga är bönder och gynnas av stigande spannmålspriser – men låt oss inte överdriva effekten eftersom mindre än en procent av all odlad mark går till biobränsleproduktion.

Tredje världens fattiga länder är idag starkt beroende av importerad olja. I takt med att den blir dyrare får de allt mindre pengar över till sina basbehov. Att bistå dem i att få fram egenproducerade biobränslen minskar deras oljeberoende och ger dem mer pengar över till annat, samtidigt som klimatpåverkan minskar.

Därför är såväl den internationella jordbruksrörelsen, miljö- och biståndsorganisationer som satt sig in i frågan och WorldWatch Institute starkt positiva till biobränslen från fattigare länder. De fossila bränslena är huvudproblemet, smarta förnybara bränslen en viktig del av lösningen.

Mattias Goldmann Gröna Bilister