För den som följer med skattepolitiken i exempelvis Finland och Sverige så är det välkänt att bägge regeringar strävar mot lägre skatt på arbete för att öka välfärden. I länder där det totala skattetrycket ligger omkring 45 procent av BNP och där en vanlig arbetare endast får behålla runt hälften av den sist intjänade hundralappen så det rimligt att tro att höga skatter åtminstone i vissa fall har en viss hämmande effekt på arbetslusten.
När nordiska regeringar och vanligt folk via statistik ser att statens skatteintäkter ökar år för år, inte trots, utan tack vare, successiva skattesänkningar så inser fler och fler sambandet mellan välfärd, arbete och skatt. Inte heller Åland kan långsiktigt konsumera mer än vad som produceras här och därför måste vi också se om vårt hus. För en kommun är det exempelvis 500.000 euro bättre att ta 15 procent i skatt på 110 miljoner än 16 procent på 100 miljoner. För dom som arbetar i samma kommun är det 9,5 miljoner bättre med en procent lägre skatt.
Vem är det då som skall sporras att arbeta mer? Ja, faktum är att alla som arbetar gynnas av lägre skatt men en alldeles uppenbar målgrupp att sporra är alla dom som idag arbetar så lite att dom är fattiga. Hela 13 % av hushållen på Åland lär ju ligga under fattigdomsgränsen, som är blott cirka 900 euro per månad. Med tanke på att redan minimilönen är runt 1.400 euro så borde ju ganska många av dessa kunna öka sin inkomst och sin välfärd genom att börja arbeta lite mer. Här finns en arbetskraftsreserv att ta i bruk. Vinsten för samhället blir i dessa fall dubbel eftersom kostnaderna för bidrag minskar samtidigt som nya beskattningsbara inkomster uppstår.
Anthonio Salminen (fs)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar