Enligt § 17 i grundlagen är Finlands nationalspråk finska och svenska och det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder (§ 122).
När man som ålänning följer med situationen för de svenskspråkiga finlandssvenskarna i Finland så blir man både förvånad och bekymrad. Trots att det finns mycket starka garantier för svenskan som nationalspråk i Finland och även talas om att tillgodose behov och att erhålla tjänster på lika grunder i grundlagen så är verkligheten påfallande ojämlik. Kort sagt verkar Finland, trots de höga ambitionerna i grundlagen, bli mer och mer enspråkigt finskt och successivt blir också mer och mer av Finlands samhällsservice enbart på finska. Det svenska trängs undan, steg för steg.
På Åland är situationen helt annorlunda men vi påverkas naturligtvis också negativt av bristen på svenska i riket. Enligt grundlagens paragraf 120 har Åland självstyrelse, enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen. Enligt självstyrelselagen är Åland enspråkigt svenskt och har egen lagstiftningsbehörighet på många områden som exempelvis barnomsorg, utbildning, hälso- och sjukvård och äldreomsorg. Samhällsservicen på Åland fungerar utmärkt väl på svenska men inom några av de lagstiftningsområden som Åland inte har behörighet över idag så haltar det med servicen på svenska, även hos oss. Finskan spiller över till oss.
Som jag ser det så finns det en bra lösning som borde kunna tilltala alla tre parter. Finlandssvenskarnas situation med brist på svenska i Finland kan lösas genom att ta modell från Åland och regionvis införa ”egen behörighet” på vissa utvalda och viktiga samhällsområden. När makten hamnar nära medborgarna så kan servicen utformas på önskat sätt, även i mindre lokalsamhällen. Någon sorts ökat regionalt självstyre kunde alltså vara en bra modell för bägge parter när det mycket finska Finland inte längre klarar av att producera service på svenska åt finlandssvenskarna.
När det gäller Åland så kunde man bygga vidare på självstyrelsen med en ramlag som ger Åland möjlighet till ökad självstyrelse på de områden som Finland inte längre klarar av att sköta så att det fungerar för oss enspråkigt svenska ålänningar.
Jag tror att man genom att omfördela lite politisk makt i Finland kan få finländare, finlandssvenskar och ålänningar att trivas och samsas bättre i samma land.
Anthonio Salminen (fs)
Insändaren finns även i HBL
onsdag 17 februari 2010
fredag 5 februari 2010
Söndagen den 16 oktober 2011 är det val
Nästa år den tredje söndagen i oktober är det ordinarie lagtingsval och kommunalval på Åland. Jag tycker att det märks redan. Se till exempel vad Ålandstidningen skriver om fs här:
http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=21041&iPage=1
Man måste nog vara extra noga med att påpeka att det är ordinarie val då för valfebern märks redan i tidningarna. Centern och liberalerna "glömmer" ganska ofta bort att dom sitter i samma regering. Regeringskris och nyval kan det ju bli när som helst ;-)
http://www.alandstidningen.ax/article.con?id=21041&iPage=1
Man måste nog vara extra noga med att påpeka att det är ordinarie val då för valfebern märks redan i tidningarna. Centern och liberalerna "glömmer" ganska ofta bort att dom sitter i samma regering. Regeringskris och nyval kan det ju bli när som helst ;-)
torsdag 4 februari 2010
Alla kan bli en hjälte på webben
Tack vare Internet så är det mycket lätt att bli en hjälte idag. Kolla in denna lilla filmsnutt, som är cirka 2 minuter lång, så förstår du.
Mvh Tony
Mvh Tony
lördag 30 januari 2010
Min åsikt om Fixar Malte och upprustningen av Bollhalla
På senare tid har det hörts en del kritiska röster mot att en klar majoritet av fullmäktige i Mariehamn nyligen röstat igenom ett tillfälligt deltidsjobb som Fixar Malte och en upprustning av Bollhalla (hoppgrop och golv). Särskilt hård kritik har vissa riktats mot frisinnade politiker.
Eftersom jag är en de som 16 som röstade för Fixar Malte och en av de 18 som röstade för hoppgropen på Bollhalla så vill jag föra fram några egna resonemang om de kritiserade åtgärderna.
Gällande Fixar Malte så handlar det om att fullmäktige hösten 2009 sade ja till att ”Vid räddningsverket anställs en vaktmästare 60 % av heltid. En s.k. "Fixar Malte" anställs i arbetsavtalsförhållande från 01.03.2010-31.12.2010. Ökade kostnader 13.600.” Redan hösten 2008 var denna fråga till omröstning men då röstade jag och en majoritet av fullmäktige nej till förslaget. Naturligtvis vore det bäst om alla stadsbor som behöver denna typ av tjänst köpte den på den privata marknaden utan inblandning av oss politiker. Därför röstade jag nej hösten 2008. Min förhoppning var att det då snabbt skulle uppstå privata alternativ till en kommunal Fixar Malte.
Ett år senare, hösten 2009, så fanns det gamla och sjuka mariehamnare som hävdade att det inte gick att köpa de ”fixarmaltetjänster” som dom behövde. Då tyckte jag att det var rimligt att vi politiker hjälper dom genom att ordna en tillfälligt Fixar Malte på 60 % deltid på prov på räddningsverket under 10 månader år 2010. Jag tror personligen att stadens duktiga räddningsverk och förvaltning kommer att lösa detta på ett bra sätt så att den efterfrågade servicen kommer igång redan den första mars 2010. Hösten 2010 får vi politiker sedan utvärdera detta lilla försök och pröva om det ska fortsätta eller avslutas.
Gällande Bollhalla så handlar det om att fullmäktiga i november 2009 sade ja till att ”För Investeringen upprustning av Bollhalla för gymnastik (hoppgrop, golv) budgeteras 350.000 euro för år 2010 under Allmän teknisk verksamhet.” Naturligtvis kan man ifrågasätta om man alls ska bekosta fritidsintressen med skatt, särskilt om det gäller vuxnas fritidintressen. I detta fall så gäller det en satsning som framförallt främjar förutsättningarna för unga flickor och damer som tränar och tävlar i gymnastik.
Enligt min åsikt är det vettigt att samhället stöder ungdomars idrott eftersom det fostrar och utvecklar ungas hälsa, samarbets- och prestationsförmåga samt tävlingsinstinkt. De metoder och den laganda som man som ung lär sig för att prestera bra inom idrotten har man god nytta av senare i livet när man ska prestera bra inom utbildning, arbete och företagande.
På lilla Åland har vi hittills lyckats väl med konststycket att sjuka och gamla får den hjälp dom behöver samtidigt som unga friska människor ges förutsättningar att bli världsmästare. Låt oss fortsätta med det.
Anthonio Salminen (fs)
Eftersom jag är en de som 16 som röstade för Fixar Malte och en av de 18 som röstade för hoppgropen på Bollhalla så vill jag föra fram några egna resonemang om de kritiserade åtgärderna.
Gällande Fixar Malte så handlar det om att fullmäktige hösten 2009 sade ja till att ”Vid räddningsverket anställs en vaktmästare 60 % av heltid. En s.k. "Fixar Malte" anställs i arbetsavtalsförhållande från 01.03.2010-31.12.2010. Ökade kostnader 13.600.” Redan hösten 2008 var denna fråga till omröstning men då röstade jag och en majoritet av fullmäktige nej till förslaget. Naturligtvis vore det bäst om alla stadsbor som behöver denna typ av tjänst köpte den på den privata marknaden utan inblandning av oss politiker. Därför röstade jag nej hösten 2008. Min förhoppning var att det då snabbt skulle uppstå privata alternativ till en kommunal Fixar Malte.
Ett år senare, hösten 2009, så fanns det gamla och sjuka mariehamnare som hävdade att det inte gick att köpa de ”fixarmaltetjänster” som dom behövde. Då tyckte jag att det var rimligt att vi politiker hjälper dom genom att ordna en tillfälligt Fixar Malte på 60 % deltid på prov på räddningsverket under 10 månader år 2010. Jag tror personligen att stadens duktiga räddningsverk och förvaltning kommer att lösa detta på ett bra sätt så att den efterfrågade servicen kommer igång redan den första mars 2010. Hösten 2010 får vi politiker sedan utvärdera detta lilla försök och pröva om det ska fortsätta eller avslutas.
Gällande Bollhalla så handlar det om att fullmäktiga i november 2009 sade ja till att ”För Investeringen upprustning av Bollhalla för gymnastik (hoppgrop, golv) budgeteras 350.000 euro för år 2010 under Allmän teknisk verksamhet.” Naturligtvis kan man ifrågasätta om man alls ska bekosta fritidsintressen med skatt, särskilt om det gäller vuxnas fritidintressen. I detta fall så gäller det en satsning som framförallt främjar förutsättningarna för unga flickor och damer som tränar och tävlar i gymnastik.
Enligt min åsikt är det vettigt att samhället stöder ungdomars idrott eftersom det fostrar och utvecklar ungas hälsa, samarbets- och prestationsförmåga samt tävlingsinstinkt. De metoder och den laganda som man som ung lär sig för att prestera bra inom idrotten har man god nytta av senare i livet när man ska prestera bra inom utbildning, arbete och företagande.
På lilla Åland har vi hittills lyckats väl med konststycket att sjuka och gamla får den hjälp dom behöver samtidigt som unga friska människor ges förutsättningar att bli världsmästare. Låt oss fortsätta med det.
Anthonio Salminen (fs)
lördag 23 januari 2010
Fartgränsen 40 km/h är en dålig kompromiss
En hastighetssänkning från 50 km/h till 40 km/h resulterar i realiteten
till en medelhastighetssänkning på någon enstaka km/h.
Hastighetsbestämmelserna respekteras mer om man har lite större skillnad
i hastighetsnivån, till exempel 50 km/h och 30 km/h och att den lägre
hastigheten finns där det finns starka vägande skäl för att ha en lägre
hastighet, till exempel nära daghem och skolor eller på särskilt
olycksdrabbade vägavsnitt.
På många gator i staden motiveras man ändå till att hålla 40 km/h på
grund av vägens utformning och av omgivningen. På andra gator, till
exempel utfarterna, finns inget skäl att ha en så låg hastighet som 40
km/h. De trafikanter som idag kör för fort kommer även i fortsättningen
att göra det. Man kommer inte åt det problemet genom att ta bort 50 km/h.
I tekniska nämndens beredning framgår att 40 km/h på vissa gator
tidigare kommit till genom kompromiss. Kompromisser om
hastighetsbestämmelser resulterar bara i en märklig situation för
trafikanterna. Nej, ta och ändra beslutet och ta bort 40 km/h i hela staden.
Petri Carlsson (fs)
Anthonio Salminen (fs)
till en medelhastighetssänkning på någon enstaka km/h.
Hastighetsbestämmelserna respekteras mer om man har lite större skillnad
i hastighetsnivån, till exempel 50 km/h och 30 km/h och att den lägre
hastigheten finns där det finns starka vägande skäl för att ha en lägre
hastighet, till exempel nära daghem och skolor eller på särskilt
olycksdrabbade vägavsnitt.
På många gator i staden motiveras man ändå till att hålla 40 km/h på
grund av vägens utformning och av omgivningen. På andra gator, till
exempel utfarterna, finns inget skäl att ha en så låg hastighet som 40
km/h. De trafikanter som idag kör för fort kommer även i fortsättningen
att göra det. Man kommer inte åt det problemet genom att ta bort 50 km/h.
I tekniska nämndens beredning framgår att 40 km/h på vissa gator
tidigare kommit till genom kompromiss. Kompromisser om
hastighetsbestämmelser resulterar bara i en märklig situation för
trafikanterna. Nej, ta och ändra beslutet och ta bort 40 km/h i hela staden.
Petri Carlsson (fs)
Anthonio Salminen (fs)
onsdag 20 januari 2010
Låt företag få köpa mark för sin egentliga näringsutövning
En mycket viktig framtidsfråga för Åland är hur vi ska lyckas hålla åländsk jord i åländska händer. Så länge som vi håller fast vid den grundläggande principen i jordförvärvsreglerna, som säger att det krävs hembygdsrätt för att fritt få förvärva mark på Åland, och tillämpar reglerna på ett förnuftigt sätt, så tror jag att vi ålänningar har en bra och långsiktigt hållbar framtid på Åland.
Det största hotet mot vår exklusiva rätt att äga marken på Åland tror jag att är om vi börjar med en alltför slapp hantering av jordförvärvstillstånd till företag. Även här tror jag att vi behöver hålla fast vid den mycket grundläggande principen som säger att åländska företag ska få köpa mark ”för sin egentliga näringsutövning”. Detta är en mycket viktig princip.
Naturligtvis ska man inte få missbruka denna princip genom att börja bolagisera ett markägande enbart för att ge utomstående personer, som saknar hembygdsrätt, en möjlighet att via aktier få köpa ett markområde som de inte skulle få köpa som privatpersoner. Däremot är det jätteviktigt att åländska företag har rätt att köpa mark som behövs för den egentliga näringsutövningen.
Jag tror personligen att man kan hitta en bra balans mellan risken för missbruk och goda möjligheter till jordförvärv för företag genom att titta på förarbetena till nu gällande lag om jordförvärvsrätt.
Av förarbetena framgår att landskapsregeringen föreslog (FR 20/2001-2002) att näringsidkare skulle ha jordförvärvsrätt "för sin näringsutövning". Lagutskottet (bet.nr 15/2001-2002) föreslog att uttrycket skulle preciseras ytterligare till att avse näringsidkarens "egentliga" näringsutövning. Lagutskottet motiverade detta enligt följande: "Med detta vill utskottet understryka att jordförvärvsrätten skall avse sådana tomter som näringsidkaren behöver för sin produktion, administration, lagerhållning eller liknande som direkt ansluter sig till den verksamhet som framgår av näringsanmälan, bolagsavtal eller bolagsordning. Jordförvärvsrätt skall exempelvis inte anses föreligga för anskaffande av tomter för personalens rekreation eller liknande syften."
Anthonio Salminen (fs)
Det största hotet mot vår exklusiva rätt att äga marken på Åland tror jag att är om vi börjar med en alltför slapp hantering av jordförvärvstillstånd till företag. Även här tror jag att vi behöver hålla fast vid den mycket grundläggande principen som säger att åländska företag ska få köpa mark ”för sin egentliga näringsutövning”. Detta är en mycket viktig princip.
Naturligtvis ska man inte få missbruka denna princip genom att börja bolagisera ett markägande enbart för att ge utomstående personer, som saknar hembygdsrätt, en möjlighet att via aktier få köpa ett markområde som de inte skulle få köpa som privatpersoner. Däremot är det jätteviktigt att åländska företag har rätt att köpa mark som behövs för den egentliga näringsutövningen.
Jag tror personligen att man kan hitta en bra balans mellan risken för missbruk och goda möjligheter till jordförvärv för företag genom att titta på förarbetena till nu gällande lag om jordförvärvsrätt.
Av förarbetena framgår att landskapsregeringen föreslog (FR 20/2001-2002) att näringsidkare skulle ha jordförvärvsrätt "för sin näringsutövning". Lagutskottet (bet.nr 15/2001-2002) föreslog att uttrycket skulle preciseras ytterligare till att avse näringsidkarens "egentliga" näringsutövning. Lagutskottet motiverade detta enligt följande: "Med detta vill utskottet understryka att jordförvärvsrätten skall avse sådana tomter som näringsidkaren behöver för sin produktion, administration, lagerhållning eller liknande som direkt ansluter sig till den verksamhet som framgår av näringsanmälan, bolagsavtal eller bolagsordning. Jordförvärvsrätt skall exempelvis inte anses föreligga för anskaffande av tomter för personalens rekreation eller liknande syften."
Anthonio Salminen (fs)
onsdag 30 december 2009
Låt oss som bor på Åland bestämma över Åland
En viktig funktion i det fina systemet med hembygdsrätt är att det garanterar att det är vi som bor långsiktigt på Åland som bestämmer över Åland. Endast vi som har hembygdsrätt får ställa upp i lagtingsval och endast vi som har hembygdsrätt får rösta i lagtingsvalet.
Den som flyttar hit långsiktigt och bor här mer än fem år får hembygdsrätt och den som flyttar bort från Åland långsiktigt, mer än fem år, förlorar sin hembygdsrätt. Detta är mycket viktiga inslag i systemet med hembygdsrätt och behövs för att garantera att det är just vi som faktiskt bor här som får avgöra vilka personer som ska stifta våra åländska lagar och bestämma om vilka som ska ingå i vår landskapsregering.
Vissa röster hörs ibland för att man borde få hembygdsrätten på livstid eller att man åtminstone borde få behålla den för en mycket längre tid än fem år även om man flyttar bort. Med tanke på att Åland har en mycket stor in- och utflyttning så vore nog denna typ av förändring mycket olycklig för oss som bor här.
I senaste lagtingsval så var 19 418 ålänningar röstberättigade och cirka 68 % eller 13 166 av dessa personer röstade i lagtingsvalet. Om även alla de som flyttat bort från Åland haft kvar rösträtten i lagtingsvalet så hade vi ålänningar som faktiskt bor här förlorat mycket inflytande. Våra röster hade sannolikt spätts ut med flera tusen andra röster från personer som kanske inte bott här på 10, 20 eller 30 år.
Enbart under perioden 1987-2008 eller de senaste 22 åren så har 13 155 personer flyttat hit och 10 646 flyttat bort. Redan om vi leker med tanken att hälften av dem som flyttat bort de senaste 22 åren hade fått behålla sin hembygdsrätt på livstid så hade dessa drygt 5 000 personer haft ungefär lika stort inflytande i senaste lagtingsvalet som alla röstberättigade i Jomala, Saltvik och Hammarland tillsammans (2 654 + 1 302 + 1 025 = 4 981 röstberättigade). Jag tror inte att vi som faktiskt bor här på Åland vinner något på att låta andra utomstående bestämma över oss.
Den som bott utanför Åland så länge att den förlorat hembygdsrätten kan ju alltid flytta tillbaka hit om den verkligen vill delta i det demokratiska samhällsbygget på Åland. Har man en gång haft hembygdsrätt och flyttar tillbaka till Åland så får man ju den tillbaka på bara ett par månader. Välkommen till Åland!
Anthonio Salminen (fs)
Den som flyttar hit långsiktigt och bor här mer än fem år får hembygdsrätt och den som flyttar bort från Åland långsiktigt, mer än fem år, förlorar sin hembygdsrätt. Detta är mycket viktiga inslag i systemet med hembygdsrätt och behövs för att garantera att det är just vi som faktiskt bor här som får avgöra vilka personer som ska stifta våra åländska lagar och bestämma om vilka som ska ingå i vår landskapsregering.
Vissa röster hörs ibland för att man borde få hembygdsrätten på livstid eller att man åtminstone borde få behålla den för en mycket längre tid än fem år även om man flyttar bort. Med tanke på att Åland har en mycket stor in- och utflyttning så vore nog denna typ av förändring mycket olycklig för oss som bor här.
I senaste lagtingsval så var 19 418 ålänningar röstberättigade och cirka 68 % eller 13 166 av dessa personer röstade i lagtingsvalet. Om även alla de som flyttat bort från Åland haft kvar rösträtten i lagtingsvalet så hade vi ålänningar som faktiskt bor här förlorat mycket inflytande. Våra röster hade sannolikt spätts ut med flera tusen andra röster från personer som kanske inte bott här på 10, 20 eller 30 år.
Enbart under perioden 1987-2008 eller de senaste 22 åren så har 13 155 personer flyttat hit och 10 646 flyttat bort. Redan om vi leker med tanken att hälften av dem som flyttat bort de senaste 22 åren hade fått behålla sin hembygdsrätt på livstid så hade dessa drygt 5 000 personer haft ungefär lika stort inflytande i senaste lagtingsvalet som alla röstberättigade i Jomala, Saltvik och Hammarland tillsammans (2 654 + 1 302 + 1 025 = 4 981 röstberättigade). Jag tror inte att vi som faktiskt bor här på Åland vinner något på att låta andra utomstående bestämma över oss.
Den som bott utanför Åland så länge att den förlorat hembygdsrätten kan ju alltid flytta tillbaka hit om den verkligen vill delta i det demokratiska samhällsbygget på Åland. Har man en gång haft hembygdsrätt och flyttar tillbaka till Åland så får man ju den tillbaka på bara ett par månader. Välkommen till Åland!
Anthonio Salminen (fs)
onsdag 23 december 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)