En insändare för Ålands självstyrelse och svenskan (del 1)

Det är beklagligt att Ålands handelskammare och Tidningen Åland sedan en tid tillbaka bedriver en sorglig kampanj mot näringsrätten och jordförvärvsreglerna. Med tanke på att dessa åländska specialregler är mycket viktiga beståndsdelar i Ålands självstyrelse och helt nödvändiga i en helhet av åländska instrument som behövs för att långsiktigt kunna bevara ålänningarnas svenska språk och kultur så känns detta motarbetande av självstyrelsen väldigt tråkigt. Jag kan inte tro att det finns åländska krafter som med vett och vilja bekämpar självstyrelsen och ålänningarna inifrån så jag utgå ifrån att kampanjen beror på någon sorts okunskap eller åtminstone brist på förståelse för hur reglerna egentligen är kopplade till bevarandet av vårt språk och kultur.

Jag skall därför kort försöka förklara hur jag anser att reglerna är kopplade till bevarandet av vårt språk och kultur. Det första som man måste konstatera är att språket och kulturen inte sitter i träden, stenarna och bergen på Åland utan i oss personer som bor långsiktigt på Åland. För att kunna upprätthålla och bevara vårt svenska språk och kultur så är det alltså helt nödvändigt att Åland befolkas av en svenskspråkig fast bosatt befolkning. Det är, som de flesta redan förstår, ingen slump att just kunskaper i svenska och krav på fast bosättning är två viktiga krav för att få hembygdsrätt.

I korthet kan man säga att syftet med jordförvärvsreglerna är ”att hålla åländsk jord i åländska händer” och att tanken bakom näringsrätten är ”att näringsutövnigen på Åland skall handhas av lokalbefolkningen”. Man behöver knappast vara en kärnfysiker för att förstå att det gagnar bevarandet av ålänningarnas svenska språk och kultur att jorden på Åland ägas av just svenskspråkiga lokalt bosatta ålänningar och att det av samma skäl är väldigt viktigt att företagen på Åland drivs av just svenskspråkiga lokalt bosatta ålänningar.

Man kan även se ålänningarnas exklusiva rätt till markägandet på Åland som en praktisk förutsättning för att vi alls skall kunna bo och leva på Åland och på samma sätt kan man se näringsrätten som en exklusiv och praktisk rätt och möjlighet för lokalbefolkningen att kunna försörja sig lokalt på Åland.

Också med tanke på att Åland tillhör och utgör blott en halv procent av Finlands befolkning och att nästan alla ålänningar talar svenska och nästan alla i Finland talar finska så är dessa specialregler utomordentligt viktiga skydd mot den typ av förfinskning som i värsta fall kunde uppstå genom ett stort markägande och en omfattande näringsutövning av finskspråkiga personer som inte är bosatta på Åland. För att kunna förstå självstyrelsen, hembygdsrätten, näringsrätten och jordförvärvsreglerna så måste man ha en förmåga att tänka långsiktigt och i flera logiska steg.

Anthonio Salminen (fs)

Självstyrelsen och specialreglerna har gynnat oss (del 2)

Någon kanske tror att det långsiktiga och viktiga värnandet om vårt svenska språk och vår kultur via hembygsrätten, näringsrätten och jordförvärvsrätten gjort Åland till ett slutet samhälle med dålig ekonomi och svag konkurrenskraft. Inget kunde vara mera fel. Sedan år 1970 har till exempel Ålands befolkning ökat från knappt 21.000 till drygt 27.000 eller med drygt 6.000 personer. I medeltal blir det över 170 nya ålänningar per år. Hela 31 % av dom som idag bor på Åland är födda utanför Åland så Åland är förmodligen ett av världens mest öppna samhällen.

Det finns förmodligen många små samhällen ute i världen som är avundsjuka på Ålands rikliga och blomstrande näringsliv. Det är sällsynt att blott 27.000 människor kan skapa en bruttonationalprodukt på en miljard euro per år av egen kraft och upprätthålla långt över 2.000 företag. Utslaget i BNP per capita ligger Åland 21 % över resten av Finland och hela 37 % över EU snittet.

Konkurrenskraften är det heller inget fel på. Tänk att just Ålandsbanken var den bank som klarade sig utan statligt bankstöd under bankkrisen i mitten av 1990-talet då många banker även runt om i världen måste räddas av staten. Nu på 2000-talet är det igen en åländsk bank som gör så fantastiskt bra IT-banksystem så att de kan sälja det till andra banker i Finland. Att just lilla åländska PAF erbjuder Internetspel som av många finländare upplevs som klart bättre än stora Veikkaus är också ett tydligt tecken på god konkurrenskraft. På sjön så är exempelvis åländska Viking Line sedan årtionden ett erkänt duktigt och framgångsrikt rederi i den mycket tuffa kryssningsbranschen. Dessutom har Åland en stor mängd småföretag som är framgångsrika i många olika branscher både på hemmamarknaden och utanför Åland vilket visar att konkurrens är bra för Ålands utveckling när det sker på lika villkor, dvs på självstyrelsens villkor.

Slutsatsen är att Åland sedan årtionden utvecklats mycket väl med självstyrelsen och specialreglerna och att Åland är ett mycket öppet och trivsamt samhälle med en mycket dynamisk och öppen ekonomi. Jag tror inte att denna positiva utveckling skett trots, utan tack vare, självstyrelsen och särrättigheterna som på något lyckligt sätt både ”tvingat oss” och ”gett oss möjligheten” att på ett framgångsrikt sätt ta saker i egna händer. Bästa ålänningar, låt inte någon ta självstyrelsen, svenskan, kulturen och alla fina grundläggande förutsättningar ifrån oss.

Anthonio Salminen (fs)

Avdrag sänker den effektiva skatten

Signaturen ”Undrande” önskar att jag förklarar hur det kommer sig att en person som förtjänar under 900 euro per månad betalar mindre än 6 % i skatt. Med tanke på att redan kommunalskatten är 16 % i Mariehamn så låter detta påstående säkert underligt och därmed är det fullt motiverat att önska sig en förklaring.

I tabellen här intill finns skattestyrelsens uppgifter om skatten för en icke kyrkskriven Mariehamnare år 2008. Som framgår av tabellen så betalar en stadsbo exempelvis exakt 607, 36 euro i skatt på en bruttolön om 10.000 euro per år. Skatten i exemplet motsvarar alltså 6,1 % av bruttolönen. Orsaken till att stadsbon inte betalar 1.600 euro eller 16 % på bruttoinkomsten 10.000 euro är att det finns ”automatiska avdrag” inbyggda i skattesystemet.

Eftersom skatten räknas ut på den beskattningsbara inkomsten, som är väsentligt lägre på grund av diverse automatiska avdrag, så blir den effektiva skatten 6,1 % i exemplet. Det viktigaste avdraget är förvärvsinkomstavdraget som är cirka 3.188 euro i exemplet.

Sammanfattningsvis kan man säga att de automatiska avdragen i beskattningen sänker den effektiva skatten men de gör också i praktiken kommunalskatten progressiv. Om man betänker att man i år inte betalar någon statsskatt alls på inkomster under 12.600 euro per år så ser man tydligt, på de första raderna i tabellen, att den effektiva kommunalskatten faktiskt är progressiv.

Den som vill veta mer om detaljerna i beskattningen kan själv gå in på skattestyrelsens hemsida http://www.skatt.fi/ och klicka på länken Skatteprocenträknaren för år 2008 som finns till höger på hemsidan.

Anthonio Salminen (fs)

Kort om mig från fs hemsida

Namn: Anthonio ”Tony” Salminen

Född: 9 november 1966

Familj: fru och två barn

Jobb: dataansvarig på Ålands lyceum, Ålands handelsläroverk och Ålands vårdinstitut

Kontaktuppgifter: tony.salminen@aland.net

Politiska uppdrag: Ordförande för landskapsrevisorerna, ledamot i stadsfullmäktige, viceordförande i FAB Marstad, andre viceordförande i frisinnad samverkans styrelse, ersättare i Mariehamns socialnämnd och ersättare i kommunförbundets styrelse.

Fritidsintressen: politik, ekonomi, Grekland, datorer, familjen, promenader, matlagning, godsaker m.m.

Tre ord som beskriver mig: ekonomisk, uthållig och lite fyrkantig

Det visste ni inte om mig: i vissa kretsar kallas jag för Pirkka-pappan (snål person)

En gång gjorde jag bort mig när: om man gör bort sig lite varje dag så minns man ingen speciell gång ;-)

Jag är med i FS för att: jag gillar partiets mix mellan individens ansvar och frihet

Mina hjärtefrågor är: jag är beredd att jobba rysligt hårt för Ålands självstyrelse och det svenska språket. Social-, utbildnings- och skattepolitik gillar jag också. I mina insändare skriver jag ofta om skatter, bidrag, avgifter och barnomsorgspengen. Jag tycker att vår hembygdsrätt är världens bästa språkskydd.

http://www.fs.ax/article.con?iArticle=76

Arbete kan hjälpa många ur fattigdomen

Enligt ÅSUB:s fattigdomsutredning från år 2007 så var en klar majoritet av de hushåll som ligger under fattigdomsgränsen i arbetsför ålder (16-64 år). Många av de 13,1 procent fattiga hushållen skulle förmodligen kunna minska sin fattigdom genom att börja arbeta mer. Som framgår av Tabell 1 så är hela 57 procent eller 883 av de totalt 1550 fattiga hushållen i en sådan ålder att de skulle kunna öka sitt deltagande på arbetsmarknaden om deras förutsättningar för arbete förbättrades. Detta är definitivt en betydande arbetskraftsreserv som vi politiker borde intressera oss för mer särskilt nu när det åländska samhället står inför en framtida arbetskraftsbrist.

Med tanke på att en person som förtjänar under 900 euro per månad betalar mindre än 6 procent i inkomstskatt så inser man snabbt att det inte finns så stora möjligheter att sporra till mer arbete via förändringar i skattesystemet. Det är snarare via förändringar i socialförsäkringssystem, som exempelvis utkomststöd och bostadsbidrag, som man skulle kunna öka fattigas motivation för arbete.

Tack vare självstyrelsen så har Åland egen behörighet på dessa områden och därmed kan vi förbättra situationen för Ålands fattiga, om den politiska viljan finns. Med kännedom om att en inkomstökning på exempelvis 100 euro i vissa extrema fall kan innebära att bidragen minskar med 100 euro så inser man lätt att motivationen för arbete inte alltid är på topp. För den grupp fattiga som ÅSUB lyfter fram så är det skrämmande vanligt att mellan 50 och 100 procent av en inkomstökning äts upp av kombinationen minskade bidrag och höjda skatter och avgifter. Här har vi åländska politiker en mycket konkret och viktig uppgift att lösa. Att fortsätta blunda för de faktiska förhållandena och dessutom försöka inbilla sig och andra att fattigdomen bara handlar om ”gamla pensionerade tanter och sjukpensionärer” är inget synsätt som jag kan omfatta.

Jag tänkte avsluta med lite mer konkret fakta om fattigdomen på Åland. I ÅSUB:s utredning gjordes ett antal djupintervjuer med socialarbetare ute på fältet och på sida 77 under rubriken Utkomststöd och arbete sägs bland annat följande ”En del klienter finner att det är mer fördelaktigt att gå hemma sysslolös än att försöka arbeta som inhoppare eller ta ett deltidsarbete". ÅSUB skriver på samma sida att ”Åsikterna bland socialarbetarna kring denna problematik är inte entydiga, men man verkar överens om att utkomststödet för unga klienter inte sällan är så stort att det passiviserar dem”.

I diagrammet över utkomststöd här intill (Figur 16 från sida 47 i rapporten) så ser man tydligt att den absolut största gruppen socialbidragstagare finns i åldersgruppen 18-25 år och att ungefär 9 av 10 socialbidragstagare faktiskt är i arbetsför ålder (under 65 år). Denna bild stämmer också väl med den information som exempelvis finns i Mariehamns stads bokslut för år 2007 där det står att hela 97 procent av socialbidragstagarna var under 65 år eller omvänt att endast 3 procent var över 65 år.

Anthonio Salminen (fs)

Sänk skatten med flitpengen

Jag tycker att det känns kul att mina insändare om beskattningen på Åland har fått en hel del respons och jag skall ärligt säga att jag avsiktligt varit ganska provokativ. Jag skall nu kort försöka sammanfatta varför jag vill sänka skatten och även ge ett konkret förslag på hur man kunde genomföra detta. Min förhoppning är att även socialdemokraterna gillar förslaget eller alternativt kommer fram med ett bättre förslag.

- Det är inte skatten utan arbete som skapar välfärd
- Det är rättvist att få behålla det som man förtjänar via arbete
- Den som betalar mycket skatt är mer solidarisk än den som betalar lite skatt
- Det ligger i samhällets och medborgarnas intresse att främja arbete och produktion

Tack vare flitpengen och självstyrelsen så har vi en fin möjlighet att sänka kommunalskatten och därmed främja arbete och produktion på Åland utan att det drabbar den kommunala servicen. Tanken bakom systemet med flitpeng var ju också att Åland skulle uppmuntras att främja näringslivet och den ekonomiska utvecklingen. Jag tycker att informationen i tabellen här intill visar att Ålands befolkning under lång tid arbetat och producerat väl och därmed gjort sig förtjänta av en uppmuntrande skattesänkning.

Tack vare ålänningarnas stora flit under de senaste 14 åren har landskapet Åland nu fått ihop en flitpeng på sammanlagt hela 197 miljoner. I genomsnitt har den varit 14 miljoner per år. Nuvarande Ålandsavdrag på 5 procent innebär att kommunalskatten sänks med cirka 3,5 miljoner eller med en knapp procentenhet. Eftersom kommunerna kompenseras av landskapet (via flitpengen) så drabbas inte den kommunala servicen av skattesänkningen. Pengarna går i praktiken från landskapsbudgeten till skattebetalarnas plånböcker. Varför inte passa på att öka Ålandsavdraget till 10 procent nästa år så att skatten sänks med ytterligare 3,5 miljoner. Sju miljoner är ändå bara hälften av vad flitpengen i genomsnitt varit de senaste 14 åren.

Anthonio Salminen (fs)

Ge flitpengen till de flitiga

Att Nya Ålands Harriet Tuominen och jag har olika uppfattning om vad som är en rättvis och bra skattepolitik visste jag på förhand eftersom skatter är en mycket ideologisk fråga. Att Harriet inte förstår vad som avses med vedertagna begrepp som skattetryck och marginalskatt visste jag däremot inte men det är ju snarare hennes än mina problem.

När det gäller rättvisan i sakfrågan hur man borde återbetala flitpengen till Ålands överlag mycket duktiga och produktiva skattebetalare så tycker jag att det allmänna avdraget i kommunalbeskattningen är oslagbart. Rättvisan finns i och med att avdraget står i direkt proportion till hur mycket skatt man betalt in. Den som varit mycket solidarisk och betalt in mycket skatt får då ett större avdrag än den som varit mindre solidarisk och betalt in mindre skatt. Att ”ge flitpengen till de flitiga” kunde bli ett mycket fint åländsk måtto som är rättvist och som uppmuntrar till arbete och välfärd.

Anthonio Salminen (fs)

Det är inte skatt utan arbete som skapar välfärd!

För den som följer med skattepolitiken i exempelvis Finland och Sverige så är det välkänt att bägge regeringar strävar mot lägre skatt på arbete för att öka välfärden. I länder där det totala skattetrycket ligger omkring 45 procent av BNP och där en vanlig arbetare endast får behålla runt hälften av den sist intjänade hundralappen så det rimligt att tro att höga skatter åtminstone i vissa fall har en viss hämmande effekt på arbetslusten.

När nordiska regeringar och vanligt folk via statistik ser att statens skatteintäkter ökar år för år, inte trots, utan tack vare, successiva skattesänkningar så inser fler och fler sambandet mellan välfärd, arbete och skatt. Inte heller Åland kan långsiktigt konsumera mer än vad som produceras här och därför måste vi också se om vårt hus. För en kommun är det exempelvis 500.000 euro bättre att ta 15 procent i skatt på 110 miljoner än 16 procent på 100 miljoner. För dom som arbetar i samma kommun är det 9,5 miljoner bättre med en procent lägre skatt.

Vem är det då som skall sporras att arbeta mer? Ja, faktum är att alla som arbetar gynnas av lägre skatt men en alldeles uppenbar målgrupp att sporra är alla dom som idag arbetar så lite att dom är fattiga. Hela 13 % av hushållen på Åland lär ju ligga under fattigdomsgränsen, som är blott cirka 900 euro per månad. Med tanke på att redan minimilönen är runt 1.400 euro så borde ju ganska många av dessa kunna öka sin inkomst och sin välfärd genom att börja arbeta lite mer. Här finns en arbetskraftsreserv att ta i bruk. Vinsten för samhället blir i dessa fall dubbel eftersom kostnaderna för bidrag minskar samtidigt som nya beskattningsbara inkomster uppstår.

Anthonio Salminen (fs)